- Det var fantastiskt med Uggla och Ark

Håkan Hellström

Foto: Jan Danielsson
ROCKBJÖRNEN

Han kom tillbaka med en ny platta och återigen står han som vinnare. Håkan Hellström vinner för tredje året

i rad Rockbjörnen som Årets svenska manliga artist och dessutom en rocknalle för Årets svenska låt.

Det här är logen och strax ska Håkan Hellström och band gå på scen. Stefan Sporsén och Viktor Brobacke blåser i gång sig på trumpet och trombon, från den bärbara stereon hörs karibiska toner, eller kanske varm och energifylld soul, musik som slår mot höften och lockar till dans. Rop hörs. Alkohol dricks. En och annan sjunger. Håkan går omkring och sparkar på saker, grymtar, skriker och det gör andra också, folk provocerar och hetsar varandra, som boxare i ringen, men genom kakofonin hörs, om än svagt, en ramsa upprepas.

- Det här var i början av december och vi hade varit ute på turnén ett tag, jag hade hört ramsan tidigare också, men inte fattat vad det var för nåt, nu tänkte jag: Måste få reda på vad det är?

Håkan letar sig fram i riktning mot ljudet och upptäcker Finn och Labbe, trummisarna i turnébandet, de står och slår på varandra så hårt de bara kan.

- Facket!

- Jobbet!

- Facket!

- Jobbet!

- De slår på varandra gång på gång och bara skriker "Facket!" "Jobbet!". Som nåt slags parningsritual. Sinnessjukt, säger Håkan och skrattar.

Okej för det, men det är också nåt sinnessjukt över Håkan Hellström & Band på scen. Eller säg så här: Tänk er ett landslag som just avgjort VM-finalen i fotboll på övertid. Den glädjen. Den energin. Varje gig. Varje kväll. Det är Håkan Hellström on tour och hur bra som helst.

- Nu senast gjorde vi 30 spelningar på en och en halv månad. Efteråt var vi fysiskt sjuka nästan allihopa. Helt fantastiskt. De två sista kvällarna, Lisebergshallen i Göteborg och Arenan i Stockholm, var grymmast. Herregud. Otrolig publik.

När man är ung vill man bli hög och det går inte att landa när adrenalinet rusar.

- Ibland är det fest direkt efter gigen. Man går av scen och så är det i gång. Ofta åker vi direkt till nästa stad och då fortsätter vi i bussen. Har det trevligt bara, berusar oss på olika sätt, men jag tar det ofta lugnt. Pipan fixar det inte annars. Du vet, fem spelningar, två dagars vila, fem spelningar, två dagars vila" Efter 20 spelningar får man anstränga sig för att sjunga normalt.

Håkan har bara två album i ryggen men vilka album och vilka låtar och vilket band.

- Ja, nu kör vi ibland spelningar som är nästan två timmar långa. "Ramlar", en punklåt, är plötsligt fem minuter lång: dadadadadadadadada, vi bara ligger på en ton hela tiden och kör. Ja, och det är trumsolon i nästan varenda låt. Vi har dragit ut på partier, improviserat, lekt, slipat om, det där pågår hela tiden. Det finns inte en enda låt som låter rakt av som på skivorna.

Alla som hört den furiösa ska-versionen av "Gråsparven när hon sjunger" vet att det är sant.

Alla som inte hört den furiösa ska-versionen av "Gråsparven när hon sjunger" borde snarast gå på ett gig med Hellström.

Det räcker med att gå, det behövs inte tåg, flyg eller bil, ty Håkan vill spela överallt, ingen plats är för liten eller obetydlig.

- Jag vill spela så mycket som möjligt. Den 19 februari åker vi till Norge och kör två veckor i sträck. Ska bli härligt att komma dit. Det är härligt att höra norrmän sjunga med i "Mitt Gullbergs kaj paradis". Sen blir det Sverige och säkert nån paket-turné i sommar, men jag vet inte hur den ska se ut. Vem kan man åka ut med? Det var fantastiskt när jag reste med Uggla och Ark.

I regel åker åker soloartister runt med inhyrda musiker, legoknektar. De slåss, men kunde lika gärna slåss nån annanstans, pengarna, inte hjärta och övertygelse styr. Kanske umgås inte stjärnan och musikerna privat. Kanske inte ens under det att turnén pågår. Men Håkan Hellström är inte bara en soloartist, det är också namnet på ett band där alla sliter lika hårt för att skapa extas.

- Det handlar inte om att jag ringt upp dem och sagt: Du, jag har hört att du spelar det här instrumentet, kan jag få hyra in dig? De är med under hela processen i studion och allt. De är mina favoritmusiker, handplockade. Daniel Gilbert lirar gitarr som en hackspett, yxigt. Timo Räisänen står för finliret. Fredrik Sandsten är egentligen en jazztrummis med ett förflutet i ett storband i Skara. Nån satte en rockplatta i händerna på honom när han var typ 22 år och nu låter han som Keith Moon. Viktor Brobacke har jag lyssnat på i alla år i Moneybrother och Monster och alltid stått längst framme vid scen. Fattar du? De är mina idoler och kompisar. Mina arbetslösa kompisar som jag blivit en arbetsförmedling för.

Det hörs också på albumet "Det är så jag säger det".

Varje tid har ett tidstypiskt sound men Håkan Hellström har ett sound som är utanför tiden eller alla tider på en gång. Det beror på mängden av influenser från vitt skilda epoker och genrer: visa, punk, soul, pop, samba" Det beror på rösten, alltid nära att tappa fattningen, alltid nära bristningsgränsen. Det beror också på själva ljudbilden.

- Vi har lekt mycket med atmosfärljud. Psykedeliska grejer inspelade baklänges. Just för att skapa en vacker, drömsk ljudbild som låter som texterna. Egentligen ska man inte prata sönder det där, det blir så pretentiöst, men ingen har kommenterat det och jag har lagt ner massor av energi och hjärta i det. Jag har legat och slitit mitt hår på nätterna när det inte låtit som jag velat. Att jag till slut lyckades har jag mycket musikerna att tacka för, de har ett spelsätt inga andra har.

Resultatet är en konstnärlig och - mera överraskande - kommersiell seger.

- När jag är i studion kan jag inte tänka mig in i hur folk kommer att uppfatta musiken. Jag gör bara vad jag själv vill och utgår från att ingen annan kommer att tycka om det. Där har jag haft fel tre gånger nu. Till och med när jag verkligen prövade folks tålamod med visplattan"

Exakt hur fel bevisas av att Håkan Hellström för tredje året i rad har vunnit Rockbjörnen.

arkiv Håkan Hellström

Årets svenska manlig artist

Årets svenska låt

Årets svenska manliga artist: Håkan Hellström Årets svenska låt: "Kom igen Lena!"

Tore S Börjesson (tore.borjesson@aftonbladet.se)