Man tvingas välja

Läs Mattias Klings festivalkrönika

Ringrostigt.
Ringrostigt.
ROCKBJÖRNEN

NORJE. Ett breddat program gick verkligen hem.

Det nya publikrekordet är ett tydligt kvitto på att även publiken uppskattar en festival som lever lika mycket i det samtida som i det förflutna.

Om svängarna tas ut ännu mer nästa år kan det bli en musikfest av sällan skådat slag.

Tråkmåns.
Tråkmåns.

Jag tog upp ämnet i min krönika redan i torsdags, men det känns ändå relevant att återvända till det.

När Sweden Rock plockade in Olof Wikströms Skrikhult Productions under sitt paraply drog man också en verklig vinstlott, som på årets festival har gett bra utfall. De etablerade akterna har spelat i ett mycket bredare spektrum än tidigare och bland annat fått resultatet att de döda punkterna i programmet är ovanligt få.

Att till exempel samma kväll och på samma tid tvingas välja mellan Ministrys bullrande bultindustri och Saxons klassiska hårdrock är smällar som i alla fall jag kan ta. Det är egentligen ett ganska tacksamt bekymmer.

Återbildade Triumph skänker extra exklusivitet till Festival Stage. Det märks emellertid att kanadensiska ensemblen legat i träda i dryga 20 år, då framträdandet solkas av ringrostighet. Speciellt trummisen/sångaren Gil Moore har uppenbara problem med exaktheten som stör.

Och så en liten korsordsfråga, inspirerad av Apocalyptica.

Trist violinist, tio bokstäver?

Rätt svar: Stråkmåns.

Tihi.

Annars är det ett nöje att konstatera att det återigen är lugnare än en genomsnittlig söndag i Knäckebrödhult. Förutom den sedvanliga fyllan och något slagsmål har polisen inga värre incidenter att rapportera om.

Det är skönt att se att ickevåldet håller i sig även om festivalen växer.

FAKTA

Klings kanon

AOR-spolingarna i H.E.A.T. är ett stjärnskott för rockhimlen.

Klings kalkon

Vill man inte utsätta magen för wokad älg, monstruösa hamburgare eller andra djurdelar är det svårt att hitta några kulinariska läckerheter.