Som en dröm

Iron Maiden gör en mållös

ROCKBJÖRNEN

BOLOGNA. Vill man leta brister kan man högst hitta tre.

De finns i ljudet, landet, längden.

Om arton dagar borde minst två av dem vara åtgärdade.

KLASSIKER Ska du bara se en Iron Maiden-konsert i ditt liv så ska du se den här, tycker Aftonbladets Marcus Grahn. Bruce Dickinson levererar allt man kan önska sig.
KLASSIKER Ska du bara se en Iron Maiden-konsert i ditt liv så ska du se den här, tycker Aftonbladets Marcus Grahn. Bruce Dickinson levererar allt man kan önska sig.

Bruce Dickinson ljuger, just efter ”The trooper”. Han störs av ljudet och sluddrar, räknar, skapar rundgång och instruerar, och till slut sparkar han lojt och skriker:

– It still sounds like shit, but what the fuck: ”Wasted years”!

Måste ses

Han ljuger, för det här låter inte alls som skit. Det låter som en liten dröm. Tekniskt svajigt, men med låtar som är ... är ... ä ...

Jaha, och här tog orden slut.

Aftonbladet beklagar, ”Powerslave” blev för mycket.

I stället hänvisas till den lilla listan här nedanför. Där står ”Aces high”. Där står ”Revelations”. Där står ”Moonchild” och ”The clairvoyant”. Det är titlar som betyder att om man bara ska se en Iron Maiden-show, då ska man se den här. En oblyg åttiotalsorgie, inspirerad av turnén som 1985 skapade ”Live after death”. Med en extatisk

För kort setlista

Bruce Dickinson, ett kroniskt formstarkt band och den setlista som flest fans vill höra. Den som skadas enbart av att den är för kort.

Det är oerhört att se, och det kommer att bli större i Stockholm och Göteborg den 16 respektive 26 juli.

När ljudfolket fått skäll, och när det hörs en ojämförbart hysterisk Sverigepublik.

När det är de som får stärka ”Fear of the dark”... När robot-Eddie petar på Janick Gers i ”The clairvoyant”... När skynket faller i introt, när Winston Churchills ”we shall never surrender”-tal exploderar av ”Aces high”...

Nej, men blev jag tårögd nu?

FAKTA

LÅT FÖR LÅT

”Aces high”

80 000 händer markerar varje bryggord. Inte ett hår på kroppen slappnar av.

”2 minutes to midnight”

”Powerslave”-introt fulländas, med småfel och mallbrytande sång.

”Revelations”

Skymningen släcker Bologna lagom till den dynamiska ”Piece of mind”-pärlan.

”The trooper”

Det här är världens bästa hårdrockslåt. Det kommer att stå i lexikon i framtiden.

”Wasted years”

Ljudstrulet verkar skapa mått av frustration, mitt i allt magnifika riffande.

”The number of

the beast”

Flankerad av jättedjävlar gör Bruce Dickinson den överskattade klassikern så storslagen som den var tänkt.

”Can I play with

madness”

Fingerknäppig jazzinräkning, inför en av få låtar som i liveform inte höjs från albumnivå.

”Rime of the ancient mariner”

Den episka, mörka ”Powerslave”-kolossen skapar en liten temposänkning.

”Powerslave”

Fronthjälten sjunger i mask. Ökendoftande, dramatisk, lätt förbisedd hit.

”Heaven can wait”

Det där allsångsstycket, alltså. Oh-oh-oh. Det går aldrig ur funktion.

”Run to the hills”

Söndernött, överskattad, men med kvällens mest absurda allsångsvolym.

”Fear of the dark”

Det börjar med fullkomlig magi, den repas av alldeles havererat basljud.

”Iron Maiden”

Ett stänk av punkurladdning före första sortin.

Extranummer:

”Moonchild”

”Seventh son of a seventh son”-öppningen verkar inte vara Italiens favorit. Jag tror att Sverige begriper bättre.

”The clairvoyant”

Robot-Eddie tultar runt, tiotusen mobilkameror blinkar, verserna är oerhörda, jag är tretton år gammal.

”Hallowed be thy name”

Ljög förut. Det här är världens bästa hårdrockslåt. Det kommer att stå i lexikon i framtiden.