Makalös show, U2

ROCKBJÖRNEN

BARCELONA. Publiken ...

Camp Nou ...

När U2 inleder sin världsturné på världens häftigaste arena består kören av över 100 000 personer.

Och vissa ögonblick är så omtumlande och starka att jag aldrig nånsin kommer att glömma dem.

Scenen är placerad mitt i arenan.

Och det pågår hela tiden ett spektakulärt upplopp runt U2. Det kokar oavbrutet på planen och de där läktarna som reser sig upp mot natthimlen och halvmånen.

Jag har aldrig sett nåt liknande. Och jag har aldrig hört en liknande allsång heller.

Fan vet om ens Bono själv har gjort det.

I ”I still haven’t found what I’m looking for” klarar han inte av att sjunga längre.

Bara skrattar och ler

Bono tittar förvånat runt sig och verkar inte tro på vad han hör och ser. Han bara skrattar och ler och skakar på huvudet och klappar på sitt hjärta med knuten näve. Och runtomkring mig ser jag hur vuxna män bokstavligt talat bryter ihop och gömmer sina rinnande ögon i händerna.

Det hisnande skådespelet fortsätter i ”Angel of Harlem”. Bono tillägnar låten till Michael Jackson och väver in både ”Man in the mirror” och ”Don’t stop ’til you get enough” mot slutet.

Och ”Where the streets have no name”... Den moderna stadiumrockens största monsterlåt skrevs för att få framföras på Camp Nou, tro mig. Det går inte ens att föreställa sig effekten när The Edges gitarr börjar växa fram. Man måste ha varit där, man måste ha sett det själv.

Showen har ett löst rymdtema. Scenen påminner om en jättespindel och Bono kallar den för gruppens rymdstation. Vid ett tillfälle ringer han till och med upp astronauterna på internationella rymdstationen ISS och snackar lite skit.

Vid ett annat tar samme Bono på sig en sorts laserkostym och blir genast en mycket modern igelkott när de röda strålarna sticker ut från hans kropp.

Torr skåpmat

Allt är dock inte lika fulländat och mäktigt och oerhört. Vissa låtar från ”No line on the horizon” är bara torr skåpmat. Och det finns en del rost som måste filas bort innan showen når full effekt. Speciellt i samspelet mellan Bono och resten av bandet.

När U2:s sångare får feeling och börjar improvisera hänger inte Edge, Clayton och Mullen riktigt med. De spelar helt enkelt bort sig. Speciellt i ”One”.

Men frågan inför premiären var om U2 fortfarande kan iscensätta maximala stadiumspektakel som lämnar konkurrenterna och efterföljarna bakom sig.

Svaret är ja, ja, ja.

Skulle exempelvis Coldplay och The Killers nånsin kunna mäta sig med detta?

Fåna er inte.

FAKTA

Så var konserten – låt för låt

Breathe

Stelt och ringrostigt. Men att se U2 gå på inför drygt 100 000 galna fans som sjungit ”olé-olé-olé” sen i eftermiddags är givetvis sinnessjukt.

No line on the horizon

Knappast nån av U2:s bättre låtar eller nummer.

Get on your boots

Som jag skrev när singeln släpptes tidigare i år – rena

skiten.

Magnificent

Den klassiska U2-refrängen – det känns som att den är inspelad i mitten av 80-talet – får Camp Nou att skaka.

Beautiful day

Här känns Camp Nou som en liten och laddad rockklubb. Här tar gruppen i så att högtalarna nästan börjar brinna. Fantastiskt.

I still haven’t found what I’m looking for

Det dröjer ett par minuter innan U2 kan börja. Publiken kan inte sluta skrika sitt eviga ”olé”. Och sen ... sen ... kommer den här. Publiken tar över helt och hållet. Bono sjunger ett tag, ger upp, sjunger igen och ger upp. Sen håller han upp mikrofonen över huvudet och bara skrattar.

Angel of Harlem

– Vi skrev låten för Billie Holiday. Men i kväll spelar vi den för Michael Jackson, säger Bono. Allsången som följer har inget med musik att göra. Det är en jordbävning.

In a little while

Strålande vacker version av den sorgsna soulballaden.

Unknown caller

Stabil. The Edges gitarr får stor plats i numret. Och allsången ”ooh”, förstås.

The unforgettable fire

I kväll får rariteten en mäktig tyngd.

City of blinding lights

Scenen – denna stora spindel från yttre rymden – vaknar till liv och bjuder på en bländande ljusshow. Och det sprakar om möjligt ännu mer om U2.

Vertigo

”Uno, dos, tres, Catorce!” Sen blir det jordbävning igen.

I go crazy if I don’t go crazy tonight

Houseremix där bandmedlemmarna lite förstrött promenerar runt på scenens långa ramper.

Sunday bloody sunday

Den gamla protestmarschen får, med tanke på den storslagna inramningen, en i det närmaste brutal laddning.

Pride (In the name of love)/MLK

Passionerade versioner av gruppens två hyllningslåtar till Martin Luther King.

Walk on

Den inspirerade glöden stannar kvar. En massa människor kommer upp på scenen och ställer sig i formation. Personerna döljer sina ansikten bakom svartvita masker föreställande burmesiska Sun Sako Aung San Suu Kyi. Well ... väldigt U2.

Where the streets have no name

Och allt bara exploderar. En helt osannolik upplevelse. Man kan bara gapa och skaka på huvudet. Och gapa lite till.

One

Bono improviserar bort balladens magi. Bandet får ta om samma vers flera gånger, tappar bort sig totalt och återhämtar sig inte riktigt efteråt.

Extranummer

Ultra violet (light my way)

Rörig, tafatt och halvhjärtad.

With or without you

Arenapsalmen är oerhörd i kväll. Oerhörd ...

Moment of surrender

Bonos absoluta favoritlåt. Han kallar den för en gåva från Gud. Jag nöjer mig med att säga att det är en grandios final.

U2

Världspremiär: Camp Nou, Barcelona

Publik: Det sägs att mellan 103 000 och 115 000 personer har klämt in sig i arenan. Längd: 2 timmar och 20 minuter. Bäst: ”I still haven't found what I'm looking for” och ”Where the streets have no name”. Sämst: ”Get on your boots”, förstås. Fråga: Borde inte alla stadiumturnéer börja på Camp Nou?