Noll döda sekunder

AC/DC kör samma show som alltid – men den är fortfarande svåröverträffad

1 av 3 | Foto: Robin Lorentz-Allard
skottsäker show Brian Johnson har inte lika mycket power i pipan som förr, och tempot och konditionen börjar mattas av. Men laddningen och intensiteten är ändå hisnande och svårslagen efter alla år, skriver Nöjesbladets Markus Larsson.
ROCKBJÖRNEN

Så barnsligt. Så förutsägbart. Så bra.

Det går inte att skjuta ner AC/DC.

Underhållningen bär skottsäker väst.

Det är som nyårssketchen ”Grevinnan och betjänten”.

Samma gamla vanliga procedur, år efter år.

Man vet exakt när den fryntlige betjänten James ska hoppa över eller snubbla på tigerhuvudet. Man vet precis när samme James försöker slå ihop benen som Amiral von Schneider – och missar. Och man vet när han förväxlar vinglaset med blomkrukan och utbrister:

– Oooh, I’ll kill that cat!

En AC/DC-show fungerar på samma sätt. Men gruppens motsvarighet till tigerhuvudet, mr Pomeroy och blomkrukan är jätteballongen Rosie i ”Whole lotta Rosie”, djävulsklockan i ”Hells bells”, Angus Youngs kalsongchock i ”The Jack” och kanonerna i ”For those about to rock”.

AC/DC är en sorts hårdrockvariant av återupprepningshumorn i ”Grevinnan och Betjänten”. Och båda känns lika tidlösa och roliga.

Börjar försvagas

Visst har sångaren Brian Johnson haft mer power i pipan förut.

Visst börjar tempot och konditionen att mattas och försvagas, allt annat vore skrämmande.

Visst hade jag gärna sett att gruppen gjorde fler av sina bästa 70-talslåtar, som ”Riff raff” eller ”It’s a long way to the top (if you wanna rock’n’roll)” eller, trots att den kanske är alldeles för intimt förknippad med Bon Scott, ”Big balls”.

Fyra gånger

Och jag rekommenderar inte att, som i mitt fall, se samma spektakel fyra gånger. Till slut blir man så mätt att man börjar rapa riffet i ”Back in black”.

Men från ”High voltage” och fram till finalen finns det inga döda sekunder. Det är som att AC/DC komprimerar hela sin karriär till ett sju låtar långt och hårt paket. Laddningen och intensiteten blir därefter – hisnande och svåröverträffad.

En elkälla

Och jag tröttnar aldrig på att se Angus Young i ”Let there be rock”. Jag tror att det är svaret på varför elektricitet överhuvudtaget uppfanns.

Om nån kommer på hur man ansluter Angus kropp till ett eluttag skulle han kunna lysa upp Manhattans skyline plus Finspång i två år. Jag är förvånad att inte håret fattar eld, fingrarna går av och hjärtat slocknar.

Mäktigt klimax

I numrets klimax hissas Angus upp på en mekanisk stake och vit konfetti sprutar över publiken.

Det är svårt att misstolka symboliken, speciellt med tanke på vilket band vi pratar om.

En mäktig ejakulation.

FAKTA

AC/DC

Plats: Stadion, Stockholm. Publik: 32 768 (fullsatt). Längd: Drygt två timmar. Bäst: ”Shoot to thrill”, ”The Jack” och ”Let there be rock”. Sämst: Man blir inte precis överlycklig av ”War machine”- Fråga: När kommer medlemmarnas ålder att ta ut sin oundvikliga rätt?