Livesommaren bjuder på ren sekundäreufori

Green Days 13-åriga fan får Marcus Grahn att gråta

1 av 2
ROCKBJÖRNEN

Det är inte Billie Joe Armstrong som får mig att livegråta.

Det är inte ens Johnossi-John.

Det är Green Day-fanet Marcus, 13 år.

Kvällen är som målad under ett saxofonsolo på Bruce Springsteen-konserten 1985. Det är fullskaligt arenaväder: en junihimmel gjord för minnen, en ram i folkfestsblått runt Ullevi.

Nu är året inte 1985. Det är inte i kväll Bruce Springsteen bjuder upp en 16-åring som heter Victoria för att discoduellera i ”Dancing in the dark”. Året är 2010 och Billie Joe Armstrong bjuder upp en 13-åring som heter Marcus för att avsluta ”East Jesus nowhere”.

Det är distinkt drabbande att uppleva.

Jag sitter mycket tyst och känner översvämningen i ögonhöjd.

Plötsligt styr Marcus, 13 år, ett böljande hav av 50 000 händer. Sångaren hukar sig till hans öra och viskar instruktioner om ett bus. Han ska falla ihop just i slutet av strofen ”the sirens of decay will infiltrate the faith fanatics”.

Marcus, 13 år, får ursäkta om jag tillskriver honom känslor, men hans ögon i den stunden. Blicken när han håller Green Days sångare i ena handen och Ullevi i den andra. Det är helt ren konsertmagi.

Jag vill springa dit och krama honom, för då skulle jag krama den klaraste bilden av lycka jag sett.

Scenen symboliserar det jag djupast älskar med livesomrarna: engångsögonblicken, de autentiska, de som aldrig kan laddas ned från internet.

På festivaler kan hemliga band, vana vid källargig med gage av kebab, råka hamna framför tusentals. Den brokiga publiken gör oväntade succéer möjliga. Och det kvittar om det för medlemmarna är odramatiskt: i mitt huvud snabbspolas hela resan, från deras högstadiegitarrer, MTV-drömmar och föräldrarnas stolthet över första demokassetten, ständigt spelad för släkten, till alla timmar i replokalen, alla rockbandstävlingar med tre betalande, alla orättvisa lokaltidningssågningar, för att till slut stå här, trots allt, i solen, på en upphöjd scen, hyllade av massor.

Johnossi-John, 28 år, får ursäkta om jag tillskriver honom känslor, men när han får värma upp Green Day-arenan med ”What’s the point” fasas det också in bland de momenten.

Sekundäreufori.

Strikt limiterad till ett enda exemplar.