Publiken hamnar i lyckorus direkt

1 av 3 | Foto: emma svensson
Julian Casablancas spottar ur sig några briljanta Strokes-låtar.
ROCKBJÖRNEN

BORLÄNGE. Festivalen smygstartar under onda moln.

Det är småkallt och regnskurar piskar publiken.

Men jag tror ändå att det kan bli ett fantastiskt år igen.

Nyheten om Hultsfreds fall dröjer sig kvar som ett efterskalv.

Alla jag pratar med när jag checkar in på Peace & Love-området – journalister, branschfolk, artister – skakar på huvudet och mumlar ”trist” och ”sorgligt” och ”det känns så konstigt”.

Men den unga publiken har inte tid att sörja en gammal epok.

De är fullt upptagna med att skråla riffet från The White Stripes ”Seven nation army” – duuu-dudu-du-du-duu-duuuu” – och hoppa sig lyckliga redan innan konserterna börjat.

Inget kan ersätta Hultsfred.

Ingen annan festival kan nånsin få en lika stilbildande och stor betydelse.

Men om det finns nån rimlig efterträdare just nu är det Peace & Love.

Den speciella stämningen framför festivalens största scener påminner om laddningen som brukade få luften att dallra framför Pampas och Hawaii vid sjön

Hulingen.

Det märktes ifjol. Och det lär inte bli sämre i år.

Julian Casablancas är årets första, stora internationella namn. Sångaren från The Strokes släntrar upp på scen, har en fjäder bakom örat och pratar som en slö och pårökt surfare.

Det är mycket ”dude” och ”maaan” och ”awesome”. Och när han hoppar ner i fotodiket för att krama fansen lyckas han inte riktigt klättra upp igen.

Vissa artister kan ta i så att hälsenorna går av utan att framstå som rockstjärnor. Casablancas behöver däremot bara stå där. Få har nånsin hängt lika snyggt och nonchalant över ett mikrofonstativ. Nej, inte ens Bobby Gillespie, 1992.

Och när Julian spelar gamla Strokes-låtar som ”Hard to explain” är konserten briljant.

Lite senare, precis innan Di Levas avslutande allsångsfest, uppträder discotrollet Mika. Och publiken äter upp melodierna ur hans hand.

Under ”Grace Kelly” skakar marken så mycket att mina glasögon trillar ner från näsan.

Jag ifrågasätter inte muntergökens känsla för spex och skådespel.

Men ibland är karlfan så äckligt käck att jag vill gröpa ur mitt ena öga med en sked.