En stenhård superattack

Våldsamt Laddade Ibland, som i?kväll, finns det inget ­hårdare svenskt rockband än Mando Diao, skriver ­Markus Larsson.
Foto: : EMMA SVENSSON/ROCKFOTO
Våldsamt Laddade Ibland, som i?kväll, finns det inget ­hårdare svenskt rockband än Mando Diao, skriver ­Markus Larsson.
ROCKBJÖRNEN

BORLÄNGE. Mando Diao på hemmaplan?

Det är ungefär som att se fotbollslaget Barcelona på Camp Nou.

En upplevelse som ingen bör missa.

Här har gruppen inget motstånd. De skulle kunna tolka Jussi Björling på blockflöjt i 90 minuter. Publiken hade älskat dem ändå.

Ändå är de så våldsamt laddade och tända att det känns som att en jumbojet startar turbinmotorerna på scen redan i andra låten ”God knows”.

Licens för att döda

Björn Dixgårds hår klistrar sig fast över hela ansiktet. Trummisen Samuel Giers blick verkar ha licens för att döda. Och Gustaf Norén har på sig en sorts Dracula-cape.

Ibland, som i kväll, finns det inget hårdare svenskt rockband än Mando Diao.

Musiken är inspirerad av 60-talets brittiska våg och bröderna Gallagher. Men attityden är hiphop.

De spelar med en nästan skrämmande intensitet och inlevelse. De biter ihop tänderna, skriker ”1,2,3,4” och attackerar, attackerar, attackerar. Som om de vill mörda varenda låt.

Varför har inte alla artister samma inställning? Vad är deras ursäkt?

Låt tillägnat Jay-Z

Och precis när man väntar sig ännu en explosion gör Gustaf och Björn en bländande och finstämd och akustisk cover på Simon & Garfunkels ”Bleecker street”.

Gustaf Norén tillägnar covern till Jay-Z.

Och säger att det är precis så här han och Björn kommer låta när skattmasen tagit alla pengar och karriären reducerats till en bänk utanför Systembolaget.

FAKTA

Mando Diao

Scen: Utopia. Bäst: ”God knows” och ”Dance with somebody”.

Sämst: Äh.