Djävulska solon ger trist show

INTE PÅ TOPP Sångaren Ian Gillan utnyttjar inte Deep Purples arkiv och möjlighet till låtfest.
INTE PÅ TOPP Sångaren Ian Gillan utnyttjar inte Deep Purples arkiv och möjlighet till låtfest.
ROCKBJÖRNEN

SÖDERHAMN. Hur illa kan man tycka om något man samtidigt kan älska? Hur kan man uttråkas så svårt av något med så mycket vackert dolt?

Det är frågor för långa kärleksrelationer och därmed för mitt förhållande till Deep Purple.

I bilen på väg till Rockweekend dyrkar jag dem varje kilometer. När jag kommer fram glömmer jag varför.

Först bryter sig ett Steve Morse-solo in i fina ”When a blind man cries”. Sedan kommer en långsam ”Mary Long”, avlöst av orgelsolo. Sedan följer ett nytt instrumentalsolosjok i ”Lazy”, innan det blir keyboardsolo igen.

De slösar kvalitetstid på nonsens.

Utnyttja arkiven

Ställt mot Over The Rainbows kliniska, slimmade pärlband kvällen före blir känslan extra stark.

Varför pressas det inte till den låtfest som ligger latent i deras arkiv?

Varför spelar de inte ”Knocking at your back door”? Eller sköra ”Clearly quite absurd” från albumet ”Rapture of the deep” (2005)?

”Vad som helst”

Eller vad som helst från underskattade ”Purpendicular” (1996)? ”Loosen my strings”? ”Sometimes I feel like screaming”?

Vad som helst, utom dessa djävulens solon?

FAKTA

Deep Purple

Konsert på Rockweekend, Söderhamn.

Bäst: ”Rapture of the deep”. Sämst: Inledningen ”Highway star” störs av ljudstrul.