Visar sin själ i vacker final

Lundell får kämpa – men till slut hittar han formen

Oersättlig Ulf Lundells premiärspelning kommer inte att ta sig in i hans Hall of fame, men den har ögonblick som aldrig tappar laddning, skriver Markus Larsson.
Oersättlig Ulf Lundells premiärspelning kommer inte att ta sig in i hans Hall of fame, men den har ögonblick som aldrig tappar laddning, skriver Markus Larsson.
ROCKBJÖRNEN
Ulf Lundell är inte längre en lägereld som samlar massorna. Numera är han snarare trevlig picknickunderhållning.
Ulf Lundell är inte längre en lägereld som samlar massorna. Numera är han snarare trevlig picknickunderhållning.

Borgholm är klassisk Lundellmark.

Här, mellan de gamla stenmurarna som blev svensk pophistoria tack vare Roxettes video till ”Listen to your heart”, har det tydligen skett stora saker förr.

Jag minns flera extatiska recensioner i tidningarna från början av 90-talet, till exempel.

Gått för lång tid

Men årets premiär blir knappast nominerad till Ulf Lundells Hall of fame.

Anledningarna är många.

Det har gått för lång tid. Han har släppt på tok för många skivor och samlingar med grå klappgröt. Han har skrivit minst sjutton mer eller mindre lyckade versioner av samma låt. Minst.

Oavsett om det rör sig om ballader som skildrar vardagens eller medelålders hjärtlösa gråhet eller hoppfulla rockers om liv, ”här och nu”-känsla, sommar, hopp och jubel.

Ibland är det svårt att veta när ett ”Club Zebra”-nummer slutar och en låt från albumet ”Ok, baby, ok” börjar, bara för att nämna två verk som gärna försvinner i Lundell- mängden.

Bluesrock svärtar ner

En sommarpremiär med Ulf Lundell är ingen händelse längre.

Det är ingen lägereld som samlar folket. Det är trevlig picknickunderhållning som lockar ett par tusen i skuggan av Lasse Vinterdäck.

Som svensk ”Badlands”

Och den gruffiga, Lasse Kongo-vresiga bluesrocken som fortfarande svärtar ner setlistorna år efter år efter år blir aldrig min vän.

Men sen finns det naturligtvis ögonblick och stunder och låtar som aldrig tappar laddning eller själ eller spänning eller … kalla det för vad ni vill.

Som melodin i ”Nästan ditt namn”. Eller den inspirerade versionen av dödsdansen ”Den vassa eggen”. Eller när Djurgården brinner i ”En fri man i stan”. Eller när samspelet mellan publiken och bandet gör att ”Chans” känns som en svensk ”Badlands”. Eller den långa och sentimentala och vackra finalen ”Connemara”.

Då inser man återigen att det inte finns nån arvtagare till Orminges stoltaste son.

När ”Ludde” lägger av – det kan ske i morgon eller 2022 – är en hel, svensk rockgenre slut.

Originalet är borta. Framtiden tillhör kopiorna.

FAKTA

Ulf Lundell

Turnépremiär: Slottsruinen, Borgholm.

Publik: Runt 2800. Längd: Två och en halv timme. Bäst: ”Den vassa eggen” och ”Connemara”. Sämst: ”Omaha” och stelbenta prozacstompern ”Gott att leva”. Fråga: Vad ropar Lundell till sin saxofonist? ”Blås mig till Ungern”?

De här låtarna spelade Lundell

Folket bygger landet

In i det vilda igen

Den stora bilden

På den andra sidan

Ut ikväll

Ryggen fri

Nästan ditt namn

Underbar morgon

En droppe vatten

Danielas hus

Om det här är vintern

Omaha

En chans till

En fri man i stan

Den vassa eggen

Förlorad värld

Chans

Gott att leva

Extranummer

Tillsammans vi två

Öppen väg, öppen bil

Om sommaren

Extranummer 2

Connemara

Här kan ni se Ulf Lundell:

Halmstad 17/7, Tomelilla 21/7, Visby 23/7, Stockholm 30/7, Göteborg 31/