Modigt, Maiden

Europapremiären är både djärv och enormt energisk

Foto: patrick o´leary
ROCKBJÖRNEN

DUBLIN. Det krävs mod, självsäkerhet och några av världens mest hängivna fans.

Det förutsätter att man vägrar stagnera.

På den nya kärva turnén visar Iron Maiden verkligen sin genuina råstyrka.

Maiden vet visserligen alltid vad de sysslar med.

Därför är det inte speciellt förvånande att bandet nästan blåser fansen ur arenan när de som sex vettvilliga gubbar rusar ut på scenen. De förstår att det behövs.

För Maidens nya show är ju faktiskt ingen walk in the park. Ingen promenadseger.

Förra turnén, ”Somewhere back in time world tour”, var en erotisk dröm för ett par generationer hårdrockare. En konsert fylld till bredden med 80-talsklassiker från en scen byggd på den mytomspunna ”Powerslave”-dekoren. Det var, givetvis, svårt att misslyckas.

Nu höjer Maiden insatsen och gör tvärt om.

Episkt långa låtbyggen

Nya turnén avhandlar bandets betydligt mer progressiva 2000-tal, med mörka och ofta episkt långa låtbyggen. Med en nedgången vit rymdstation som ramar in golvet är scenbygget i Dublin spartanskt, med Maiden mått mätt. Ingen pyro. Knappt någon rök. Maskoten Eddie har visserligen blivit en grön äcklig alien och lärt sig spela gitarr. Men annars, mer fokus på musiken än heavy metal-lull.

Därför är det också imponerande att se hur Maiden lyckas övertyga med djärva maratonnummer, nästan helt utan att luta sig emot förväntade allsånger. Vi får ingen ”Aces high”. Ingen ”2 minutes to midnight”, ”Run to the hills” eller ”Can I play with madness”. Visserligen är Maidens anhängare några av den redan oerhört lojala hårdrocksscenens mest hängivna fans. Alltid tåliga, tacksamma och taggade.

Bedrövligt haveri

Redan i kön in till Dublins O2 jublar de. Varför? Någon öppnar dörrarna till arenan. De applåderar sig till och med igenom förbandet, det bedrövliga heavy metal-haveriet Sweet Savages, hela gig.

Maidens premiär låter hård, kraftfull och enormt energisk. Rakt igenom. Medlemmarna, inte minst Steve Harris, är uppenbart inspirerade av att presentera det mer komplexa ur karriären.

Och mycket går att tillskriva den mäktige scenledaren Dickinson. 51-åringen (ny födelsedag samma dag som Maiden gästar Stockholm nästa vecka) gör allting rätt i Dublin och gjuter verkligen helt ny nerv i låtar som ”The reincarnation of Benjamin Breeg”, ”Ghost of the navigator” och ”These colours don’t run”. Framför allt där han får visa upp sitt mer återhållsamma röstläge.

Märklig bastard

Maiden har hunnit göra USA inför Europapremiären och 25 spelningar senare har nästan inget förändrats. Och det gör det inte heller i Dublin. Med undantag av gratissingeln ”El dorado” spelar Maiden fortfarande inget nytt från kommande albumet ”The final frontier”, trots att det nu bara är veckor tills det släpps. Mest gör det bara den här turnén till ännu mer av en märklig bastard.

Förhandssnacket kring Maidens femtonde album har handlat om att det är en krävande platta, men den spås ändå hyllas av fansen.

Det hade kunnat vara en sammanfattning på bandets nya show. Djärv, bångstyrig – men ändå bejublad.

FAKTA

The final frontier tour

Europapremiär: 02 Arena Dublin, Irland.

Publik: 13 500.

Längd: 1 h 50 min.