Kaxigt, Maiden

Hårdrockarna slutar aldrig utmana

HOPPAR ÖVER GAMLA HITSEN Bruce Dickinson och Iron Maiden går sina egna vägar och vägrar vara en inställsam tidsmaskin. I stället kör de mestadels nya låtar, gjorda på 00-talet. Fansen får kanske inte vad de vill ha – men Maiden ger dem vad de tål.
Foto: lina boström einarsson
HOPPAR ÖVER GAMLA HITSEN Bruce Dickinson och Iron Maiden går sina egna vägar och vägrar vara en inställsam tidsmaskin. I stället kör de mestadels nya låtar, gjorda på 00-talet. Fansen får kanske inte vad de vill ha – men Maiden ger dem vad de tål.
ROCKBJÖRNEN

I år ger inte Iron Maiden sina fans vad de vill ha.

De ger dem vad de tål.

Det är ganska mycket.

Besvikelsen är lätt att föreställa sig.

Om det i Stora Skuggan finns folk som slutade följa Iron Maiden efter ”Seventh son of a seventh son”, helgfans som löst biljett för att få igenkänningsnicka till ”Run to the hills”?…?då måste de lämna området i nederlag. De kom två år för sent.

Då, på ”Somewhere back in time”-luffen, gavs den drömshow varje ”Powerslave”-slav önskat: hitsen, dekoren, alla tiders Eddie.

De vill framåt

Nu, drygt en vecka innan ”The final frontier” släpps, ges en bild av vad Iron Maiden är i dag.

Av kvällens 16 låtar är tio gjorda på 00-talet. Nej, förresten: nio. En är gjord på 10-talet.

Den här turnén har alltså inte det mest magiska Iron Maiden, men den har det modigaste. Band som kunnat forma en så här solid hitkatalog – och det är det inte många som har – brukar sällan få idén att dra ut på världsturné och lämna hela succépärmen hemma.

Har man en gång lyckats göra en ”The trooper”, då vill man vanligtvis utnyttja det. Eller om man har gjort en ”Powerslave”, en ”Aces high”, en ”Be quick or be dead”, en ”Where eagles dare”. Eller en ”Flight of Icarus”, ”Wasted years”, ”Moonchild” eller ”The clairvoyant”.

Iron Maiden har utnyttjat färdigt.

I intervjuer har de starkt betonat att de vill framåt, att de inte vill reduceras till imperfekt. De vill inte vara en inställsam tidsmaskin, inställd på 80-talets mitt. De vill visa att de fortfarande kan.

Leker med stämningar

Och de kan.

Framsilat så här, i väl­valda livedoser, framstår ”Brave new world”, ”Dance of death” och ”A matter of life and death” som en albumtrio lika målmedveten, om inte lika bra, som de tre första med Bruce Dickinson.

Det är en annan grupp, en annan kreativitet, med andra visioner och uttryck. Mer utdraget, tilltaget, progressivt och mångbottnat. Det är länge sedan Iron Maiden valde enkla vägar.

Den sextett som ler på scenen nu, den känns mer besläktad med det hånade Blaze Bayley-släppet ”The X factor” än med något från deras 80-tal.

Nu som då vågar de utmana, trilskas, leka med vaga stämningar mer än med allsångsmelodier. Nu som då känns det som att de närmar sig något innerligt.

Och för fansen, de sanna, verkar det hela bara rimligt.

Klassiska hits

Bemötandet är lika hängivet som alltid, kärleken lika ömsesidig.

Nackdelen med setlistan är att gruppen inte vill vara fullständigt oresonlig. Något klassiskt måste in, och när det bara finns plats för en handfull väljs de allra mest klassiska ut.

I stället för givande ”The evil that men do”-medelhits avslutas kvällen därför med ”The number of the beast”-karaoke.

Det kan bara glädja dem som inte glatts åt ett nytt Iron Maiden-album sedan 1988.

FAKTA

Iron Maiden

Plats: Stora Skuggan, Stockholm.

Publik: 47 258.

Längd: Nästan två timmar.

Bäst: ”Dance of death” görs oväntat sagolik.

Sämst: ”Running free”.

Fråga: Hur många toner, procentuellt, kan gitarrjonglören Janick Gers träffa?

Vilket brutalt mästerbygge

SÅ BRA VAR IRON MAIDEN – LÅT FÖR LÅT

The wicker man

Brave new world-inledningen är sensationssnygg, men den börjar med ett anti­klimax. Bruce springsjunger första versen utan ljud i mikrofonen.

Ghost of the navigator

Fortsättningen från samma skiva: ett brutalt effektivt mästerbygge. Att den är lätt uppsnabbad tjänar den på.

Wrathchild

Sladdrigt gjord. Som länk till forntiden, till 1981-släppet ”Killers”, känns den smart lagd för att hålla gammelfansen kvar.

El Dorado

Den känns redan etablerad, den här begåvat dramatiska giganten från kommande ”The final frontier”. Den växer konsekvent. Och just när man anar trötthet bland publiken, när låten börjar verka ältande, då tar den slut.

Dance of death

I det första, akustiska sjoket, som görs så vackert att man klyvs, skådespelar Bruce teatraliskt. Hans sång är makalös här, ännu mer gedigen än på skiva.

The reincarnation of Benjamin Breeg

Andra låten i rad med spröd gitarr­inledning. Andra låten i rad där texten börjar med ”Let me tell you?…”. Kvällens minst dynamiska stund.

These colours don’t run

Det Iron Maiden-typiska allsångssticket i slutet krokar tag i publiken. Innan dess har det här 2006-dramat gått obemärkt fram.

Blood brothers

Sommaren 2010 är det svårt att få en Ronnie James Dio-hyllning att kännas genuin och gripande. Britterna lyckas, med en känsligt bombastisk subhit.

Wildest dreams

Reglaget vrids från utsvävande progdramatik till distinkt rock’n’roll. Den här sjuåringen är av en Janick Gers-yvig sort som hade kunnat komma från ”Fear of the dark” eller ”No prayer for the dying”.

No more lies

Lika inlevelsefullt som i ”Dance of death” agerar frontmannen i början, innan lugnet exploderar i det mäktiga ”No more lies”-mässandet.

Brave new world

Den har hunnit bli ett decennium gammal, men den känns fortfarande nyfräsch. Den bidrog till att definiera 00-talets Iron Maiden och avslutar representationen av detta i kväll.

Fear of the dark

Första heltäckande publikskriket sprids över Stora Skuggan. Medlemmarna verkar försöka göra den så rolig som möjligt för sig själva. Janick Gers genom att gnisseldekorera, Bruce genom att efter frasen ”strolling through the park” lägga till det dagsaktuella: ”It’s wet”.

Iron Maiden

Det är underligt, hur de kan göra den här debutalbumspunkaren så livfull. Livetolkningen är tusen dollar bättre än studioversionen.

The number of the beast

Tillsammans med ”Run to the hills” deras mest söndernötta bit. Skadat gods. Det är ändå svårt att stå immun mot sirenskriket mellan fjärde och femte versen.

Hallowed be thy name

Evigt enastående, karriärens mest outplånliga minuter. Den har gjorts mer drabbande än i kväll, men den görs.

Running free

En pliktskyldig nostalgi­poäng, med tröttsam bandpresentation. Om konserten inleddes med ett futtigt antiklimax avslutas den med ett mer rejält.