M.I.A äger scenen

Världens coolaste brud larmar med ursinnig punk, pistolskott och körtjejer i burka

M.I.A. är skränig, stökig och underbart utflippad.
Foto: Linnea Pettersson/Rockfoto
M.I.A. är skränig, stökig och underbart utflippad.
ROCKBJÖRNEN

GÖTEBORG. Hon får hjärnan att gå på högvarv. Med en kakafoni av ljud och explosioner av synintryck lyckas M.I.A. skapa ett unikt universum.

När man går på en vanlig festivalkonsert får man oftast några skäggiga killar som spelar gitarr och sjunger stämsång.

Kanske har de kostat på sig en backdrop och nya scenkläder, kanske inte.

Ibland när man går på festival får man något helt annat. Det finns ingenting vanligt med M.I.A. och hennes konsert är ingen vanlig konsert. Den är raka motsatsen.

Spelningen inleds med en kvarts stenhårt dj-set och fortsätter lika hårt med ett upphackat och remixat mischmasch av nya och gamla låtar.

Gick på konstskola

Punkursinnet i nya alster som ”Born free” blandas med den larmiga baile funken i ”Bucky done gun” och stridsropet i ”Galang”. Pistolskott, industrignissel och mac-ljud mixas in, liksom söta pianoslingan från årets största reggaehit, Gyptians ”Hold yuh”.

M.I.A. som ju började sin kreativa bana på konstskola och alltid gjort sin karaktäristiska grafik till en viktig del av artisteriet, bjuder

på utflippad och färgstark snygg videokonst.

Risk för epilepsi

En mäktig solfjäder av laserstrålar sveper över publiken och epilepsiframkallande strob bidrar tillsammans med körtjejer i burka och en spastisk dansare till den fascinerande och stökiga färgfesten.

Ibland svider det i ögonen och skär i öronen men jag vill aldrig sluta vare sig titta eller lyssna.

Mitt i det underbara vansinnet står Maya Arulpragasam själv, det galna geniet bakom skapelsen, och äger hela scenen.

Logiken helt klar

”I really love a lot, but I fight the ones that fight me” sjunger hon på en av nya låtarna från senaste albumet och allt känns plötsligt helt logiskt.

Världens coolaste brud är gjord av lika delar krig och kärlek.

FAKTA

M.I.A.

Konsert på Flamingoscenen, Way Out West.

Bäst: Den visuella helheten och ”Boyz”.

Sämst: När det blir så skränigt att öronen nästan trillar av.