La Roux rena glädjechocken

ROCKBJÖRNEN
Charmiga Elly Jackson i fackelfrisyr avslutar festivalen med ett piggt electroparty.
Charmiga Elly Jackson i fackelfrisyr avslutar festivalen med ett piggt electroparty.

När kanalerna är så många och topplistorna säger mindre än någonsin blir man allt oftare förvånad över hur populära vissa artister faktiskt är.

Att brittiska La Roux, med ett enda album i ryggen, skulle packa ihop publik långt utanför Linné-tältets slut samtidigt som Chemical Brothers lockar med liknande party en bit bort, är en sådan överraskning.

Men det känns fullt logiskt när man ser dem.

Elly Jackson och Ben Langmaid gör electropop som emellanåt är rent löjligt lustfylld och uppiggande.

La Roux lånar från Prince, tidiga Depeche Mode och en hel del annat 80-tal och pressar ner det i en studsande, pipande, glittrande samtidskostym som är skuren för fest hela natten.

Grace Jones-grace

Allt är knappast fantastiskt eller vidare originellt men singlar som ”In for the kill” och ”Bullet proof” går inte att motså.

Framför allt är det svårt att inte charmas av

Elly Jackson. Den androgyna sångerskan med fackelfrisyren ser uppriktigt rörd ut över responsen, och lyckas både studsa runt som en boll och odla ett slags nästan Grace Jones-cool grace. Huruvida La Roux är kul om ett år vet vi inte nu, och det är heller inte så intressant.

Perfekt avslutning

Viktigare är att de får till ett gig som blir en väldigt passande final för just det här årets Way Out West.

FAKTA

La Roux

Konsert på Linnéscenen, Way Out West.
Bäst: ”Bullet proof”, vilket glädjechock.
Sämst: ”Under my thumb är bättre med Stones.