Jag blir en dunkadunka-hatande tant

ROCKBJÖRNEN

Hur botar man någon som drabbats av festivalfobi?

Enkelt: ”Öka dosen festival!”

En av de sämsta rädslor man kan utveckla som livemusikbevakare är agorafobi: Skräck inför offentliga platser, trängsel och folkmassor. En fullpackad konsertlokal ger mig inte längre euforikänslor utan kallsvett, ångest och andnöd.

Platsen längst ut i raden på sittande konserter är guld värd och allra helst vill jag stryka längs väggen med nödutgången i sikte.

Som ironisk grädde på paranoiamoset gör buller, starka ljud och allmänt oväsen situationen ännu värre. Många år av hög hörlursvolym har lyckligtvis inte gett mig tinnitus, men tydligen ändå sabbat hörseln på något sätt.

Way Out West är egentligen inte alls en jobbig festival. Jämfört med många andra är den städad och har en lite äldre publik med lugna, musikälskande, hela och rena besökare.

En mysig fest i en lummig stadspark. Men att bana sig fram in på festivalområdet är som att försöka jogga genom en trafikkorsning i centrala Bangkok.

Den smala vägen är en några hundra meter lång flasktratt fullproppad av, i mina ögon, vinglande högljudda galningar beväpnade med kladdiga nachotallrikar och obefintlig känsla för personlig sfär. Dessutom kantad av sponsrade partytält med varsin genre musik på högsta volym.

Jag förvandlas direkt till en blandning av stressat djur i bur och en mycket gammal tant som hatar alla ungdomar och dunkadunka.

Lägg till lågt blodsocker, lätt baksmälla och Paul Wellers skränande från stora scenen till ekvationen och paniken är inte långt borta. Tack gode Gud för att jag aldrig behövt ta mig in på en festival genom en tunnel som besökarna på tragedidrabbade Love Parade i Tyskland.

Det sägs ju att den mest effektiva behandlingsmetod mot fobier är att utsätta patienten för det hon är allra räddast för.

Och efter några timmars festivalexponering, med lite hjälp från öronproppar och vänner som agerar mänskliga sköldar, börjar faktiskt oron att släppa.

Äntligen kan jag se Way Out West för vad den är: Sveriges bästa musiksammankomst. Och när första kvällen lider mot sitt slut står jag bland tusentals människor och njuter av det vansinniga sinnesintryckskaos som är M.I.A.

Min festivalfobi är botad. Åtminstone i två veckor innan Popaganda drar igång.