Tajt & hårt – men väl ensidigt

till Bring me the horizon

ROCKBJÖRNEN

Vi gamlingar får nostalgiskt glänsande ögon när institutioner som Bergslagsrocken och Rockborgen i Fagersta förs på tal. Legendariska gig med band som Kreator, Entombed och Sepultura har satt djupa spår.

Våldsam moshpit

Kvällens gallskrikande 90-talister kommer att prata om spelningar som den här med samma entusiasm. För även om den ­tidiga thrash- och death metalrörelsen var obskyr jämfört med dagens ofantligt mycket större scen byggd på moderna stilmedvetna metalcoreband är det lätt att se likheterna. Inte minst för brinnet, gemenskapen och alla som förlorar sig i den våldsamma moshpiten.

Sångaren Oliver Sykes och Bring Me The Horizon gör visserligen allt rätt för att piska upp stämningen. Bedövande tajta låtar som bygger mer på hårda rytmiska fraser än slående refränger gör bandet till en maskin. Snygg, pulserande och med varje reglage ställt för att överprestera.

Dynamik behövs

Bara en sak skaver. Efter en massiv uppvärmning från genrekusinerna Architects och The Devil Wears Prada blir Sheffieldkvintettens mangel till slut väl ensidigt. Fler dynamiska låtar som ”Crucify me” och ”Blessed with a curse” hade gjort stor skillnad.

FAKTA

Bring me the horizon

Konsert på Arenan, Stockholm

Längd: En timme. Publik: Svettig, välfriserad och inte en dag över 20. Bäst: ”Blessed with a curse”. Och den imponerande energin både på och framför scen. Sämst: Det blir lite nyanslöst, till slut.