Hitspäckad show – direkt från 90-talet

till Suede

ROCKBJÖRNEN

Suede tar vid där de slutade och gympar bort ännu

lite skimmer ur 90-tals­klassikerna.

Det är tur att Brett Anderson har sina ballader.

STUDSANDE GYMPINGLEDARE Brett Anderson hoppar och vevar när han levererar gamla hits. Först i balladerna bränner det till.
STUDSANDE GYMPINGLEDARE Brett Anderson hoppar och vevar när han levererar gamla hits. Först i balladerna bränner det till.Foto: BJÖRN BERGENHEIM/ROCKFOTO

Suede lade av 2003, gjorde comeback i våras som en engångsgrej för en välgörenhetskonsert i London, fick smak på att spela och bokade in några gig till.

På utsålda Cirkus scen är någon lite skäggigare och någon lite rundare än senast och eftersom återbildningen troligen är temporär blir det en hitspäckad show med självklar tonvikt på de tre första albumen.

Mäktig hymn

Men annars är allt sig likt. Den Brett Anderson som i all sin glåmiga glammighet var världens bästa popstjärna på Melody i Stockholm 1993 blev så småningom hög på stora publikhav och förvandlades till en dompterande gympingledare. Och det är den studsande och vevande arena-Brett som leder fansen genom ”Trash” även i kväll.

Allt låter bra, men musiken sitter ofta inte längre riktigt ihop med musikerna. Det blir ju lätt så med poplåtar som heter ”So young” och ”The drowners”, de är svåra att åldras i.

Föga oväntat är det i balladerna det glöder till, när Anderson håller igen, fokuserar, sänker garden.

Han bjuder på en fin överraskning i gamla akustiska b-sidan ”The living dead” och ”By the sea” är alltjämt en mäktig hymn.

Men konserten känns ändå som tjugo låtar i en tidslucka. Vi kliver in och ut igen och ingenting har hänt.

Förutom att den där tidiga 90-talsmagin möjligen blivit ytterligare lite naggad i kanten.

FAKTA

Suede

Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: Utsålt. Längd: 90 minuter. Bäst: ”Pantomime horse”. Sämst: ”Can’t get enough”, stel motorvägsrock.