Ilsken huligan-disco

TOTAL EXTAS Mando Diao är den hårdaste knogmackan från Borlänge. Inget är dåligt när gruppen uppträder på hemmaplan.
Foto: Foto: JESPER FRISK/ROCKFOTO
TOTAL EXTAS Mando Diao är den hårdaste knogmackan från Borlänge. Inget är dåligt när gruppen uppträder på hemmaplan.
ROCKBJÖRNEN

BORLÄNGE. Konserten utannonserades som akustisk.

Det borde ha stått ”akustisk”.

I Mando Diaos värld är det bara ett ord.

De skulle kunna uppträda med valthorn och flöjt och ändå kännas som den hårdaste knogmackan från Borlänge. Ilska verkar fortfarande vara gruppens främsta drivkraft, i alla fall på scen.

De uppträder inte för publiken – de attackerar den. Och fan ta den som inte klappar ordentligt.

Skränigt och sjavigt

Att gruppen använder så många som tre akustiska gitarrer samtidigt, piano och en blåssektion gör inte musiken mjukare.

Men den är skramligare och skränigare och sjavigare, mer ”Exile on Main street” och garagesoul än kompakt adrenalinrock.

En annan sak är också sig lik från i fjol.

Då tillägnade de Simon & Garfunkels ”Bleeker street” till Jay-Z. I dag hälsar de till Bob Dylan med Zombies ”Leave me be”.

Springer i publikhavet

En annan cover får en allvarligare inramning. Gustaf Norén pratar om Kristian Gidlund, trummis i ”syskonbandet” Sugarplum Fairy, som kämpar mot cancer. Sen gör Mando Diao en rörande och varm version av Fairys ”Sweet Jackie”.

Och det slutar som vanligt.

”Dance with somebody” är en femstegsraket som går från noll till total extas, huligandisco som ger åskådarna längst fram whiplashskador.

Björn Dixgård hoppar ner från scenen och springer runt i publiken och skriker. Gustaf Norén tar av sig på överkroppen, liknar en Iggy Pop med indielugg och spöar sin stackars gitarr.

Fantastisk och evigt ung rock’n’soul.

FAKTA

➕➕➕➕ Mando Diao

Utopia, Peace and Love.

Bäst: ”You can’t steal my love” och ”Dance with somebody”.

Sämst: När gruppen uppträder på hemmaplan är inget ”sämst”.

Markus Larsson