En fattig repris av 90-talet

till The Prodigy

Foto: ELIN BRYNGELSON/ROCKFOTO
ROCKBJÖRNEN

HULTSFRED. Liam Gallagher. Primal Scream. The Prodigy. Suede.

Första dagen är som ett Sweden Rock för gamla 90-talsprofiler. Året hade lika gärna kunnat vara 1996. Och till skillnad från de andra får The Prodigy faktiskt uppträda inför en hyfsat stor publik.

Spottar och fräser

Musiken är kanske mer metal än när jag såg gruppen för 14 år sedan. En gitarrist och en trummis som verkar hämtade från nitglada rockklubbar på Sunset Strip i Los Angeles står på varsin sida om Liam Howletts maskiner.

Mycket känns igen. Keith Flint spottar och väser och räcker ut tungan i rött och sataniskt ljus. Hitsen från förr – ”Breathe”, ”Voodoo”, ”Firestarter” – är ravefester med stora trummor och punkilska.

Dålig hörsel?

Men i dag är The Prodigy mest en fattig repris av The Prodigy. På 90-talet var musiken ett enda intensivt nu. Idag är den daterad. Konserten känns mest som festivalgympa med hög volym, stor ljusshow och två småenerverande instruktörer.

En av dem, Maxim, verkar lida av något som drabbar åldrande rockmusiker – dålig hörsel.

Mellan låtarna uppviglar han publiken som en frustrerad Ozzy Osbourne:

– I can’t hear you!

FAKTA

The Prodigy

Scen: Blue Stage

Bäst: ”Invaders must die” och ”Smack my bitch up”.

Sämst: ”Poison” har inte åldrats väl.