Det mesta är förlåtet nu, Noel

KAMRATLIGT OCH AVSLAPPNAT Noel Gallagher och hans High Flying Birds verkar trivas med att slippa tjafset med brorsan och Oasis-kollegan Liam. Och publiken är med på noterna och sjunger med även i de nya låtarna.

Mannen som är ansvarig för såväl klassisk magi som svårartade sömnpiller på den här festivalen är tillbaka.

I kväll bjuder Noel Gallagher på en småtrevlig pubkväll.

Noel Gallagher’s High Flying Birds

Plats: Blue Stage, Hultsfred. Publik: Några tusen. Längd: En timme. Bäst: Ja, det blir förstås ”Don’t look back in anger”. Sämst: Finns ju vassare Oasis-låtar än ”Talk tonight”.

Noel Gallagher bjuder på några gamla Oasis-fräsare ibland.

Efter Oasis konsert på Hultsfredsfestivalen 1994, deras första utanför England, hade jag kunnat lägga mig ned och kyssa Noel Gallaghers fötter.

Den högljudda popstormen i Saharatältet är fortfarande något av det allra, allra bästa jag har upplevt på den här festivalen. Vi som var där gick ut som nya människor, överkörda och övertygade, med återvunnen tro på den gamla rockens inneboende kraft.

Bättre än brorsan

Efter det blev Oasis snabbt superstjärnor, och återvände till Hultsfred ytterligare några gånger för att spela på Hawaii-scenen.

De blev tråkigare, mättare och fyrkantigare för varje gång.

I fjol var lillbrorsan Liam här med sitt Beady Eye och gjorde ingenting för att vrida upp den nedåtgående Hultsfredskurvan för allt Oasis-relaterat. Tvärtom.

Som en bra pubkväll

Så jag stod kanske inte och febrade inför det här giget. Samtidigt fanns det ju tecken på hopp på första albumet med Noel Gallagher’s High Flying Birds, att han de facto verkade tycka det var lite roligare att skriva låtar igen när han slapp tjafset med Liam.

Men när ögonbrynsmannen från Manchester väl rullar ut sina sololåtar, med sitt lite mognare, ofta folkpopakustiska sound, och noterar att fansen faktiskt kan texterna även till dem utvecklar sig stämningen till något som påminner om en bra kväll på puben.

Kamratligt, avslappnat, och skrålande allsång när det dyker upp en gammal Oasis-fräsare som ”Little by little” eller ”Half the world away”.

Primalskrikseufori

Jag hade valt andra låtar ur den katalogen och allt det nya är verkligen inte knivskarpt, men sånt som den Kinks-folkiga ”The death of you and me” eller den nästan gospelglada rocken i ”AKA... What a Life!” piggar upp, och sångaren själv sprider en godmodig feelgood-vibb som känns ny.

Finalnumret tillägnar han det svenska fotbollslandslaget, som han tycker kämpade väl men inte ”fucking good enough”.

Det är givetvis ”Don’t look back in anger”, och jag slås ännu en gång av allt som finns i den låten. För det blir givetvis kollektiv primalskrikseufori och en skog av händer i luften.

Tack för den Noel. Nu är faktiskt det allra mesta förlåtet.