Kungligt tungt & mäktigt

Knäckt av Thåström.
Foto: Rockfoto
Knäckt av Thåström.
ROCKBJÖRNEN

Jag tänker precis samma sak som på My Morning Jacket-konserten i torsdags: så här bra kan det också vara.

Joakim Thåström kommer till Borlänge och sätter saker i perspektiv. Det har han i och för sig gjort förr. Sviten av lysande Peace & Love börjar bli imponerande lång. Men ändå. Man blir alltid lika knäckt, krossad och mosad av tyngden och pondusen. För att inte tala om mäktigheten i soundet hos ett av landets mest kompletta kompband.

Ingen tvekan i kväll

Om Thåström hölls tillbaka något av en förkyld hals på premiären i vintras finns det inte en tillstymmelse till tvekan i kväll. I Imperiet-klassikern ”Blå himlen blues” skär och river landets bästa rockröst som om den inte blivit en dag äldre sedan 1985. Och även om jag älskar hans ­majestätiskt avskalade attack på en låt som ”Alla vill till himlen” – i suggestivt grönt ljusdunkel med Pelle Osslers stråksprakande ­gitarr – är det i de nyare, mörkt metalldundrande numren som mannen i den grå hatten på allvar lyckas dra upp febern.

”Axel Landquists park”, är en blystormande ballad om kärlek. ”St Ana katedral” väller fram så tungt och dovt att parkeringsplatsens asfalt nästan ­vibrerar.

Det är musik som känns på ett sätt som inget annat har känts på den här festivalen.

Som artisten själv kunde ha sagt: kungligt.

Thåström

Eldorado, Peace & Love Bäst: ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce”. Sämst: Att det är en kort festivalspelning, man vill ju ha mer!