Synnerligen endimensionellt

Hoffmaestro intog största scenen på Peace and Love.
Foto: ELIN BRYNGELSON/ROCKFOTO
Hoffmaestro intog största scenen på Peace and Love.
ROCKBJÖRNEN

BORLÄNGE. Två man från Hoffmaestro dyker upp på hyllningen till Levon Helm tidigare på kvällen och det känns så osannolikt fel att man nästan bara kan skratta åt det. Ingenting i det som Hoffmaestro gör tyder på att de någonsin skulle ha hämtat minsta inspiration av The Band.

Men till skillnad från flera av de större och mer respekterade artisterna som är med har Hoffmaestro tagit uppgiften på allvar och de facto repat in sin låt ordentligt.

All respekt till det. Och lite talande för hur det här bandet tycks fungera. De har jobbat sig fram till positionen som tung publikdragare på största Peace & Love-scenen. Inte tagit några genvägar utan kämpat på i motvinden från medierna.

Förmodligen är det därför de är så älskade i dag, relationen med fansen är ordentligt murad under lång tid, och vi-känslan blir uppenbar när de släpper lös sin ”skank-a-troniska punkadelica” som de själva kallar den synnerligen oduschade kosackdansa-på-stället-rocken.

Rövarbandet från södra Stockholm är extremt måna om att vara folkliga och osnobbiga, ingen ska få känna sig exkluderad av deras ompa-ompa-energi. Och är man full efter en vecka i tält på festival är det möjligen inte så märkligt att den här sortens förenklade Manu Chao-bombardemang attraherar.

Men trots att Jens Malmlöf, ligans anförare, berättar en rolig historia om hur han som ung misslyckades kapitalt med ett ragg, trots att bandet tveklöst har en stor och underanvänd tillgång i Melos varma soulröst, är det ju en synnerligen endimensionell grej de håller på med.

Och den förmodat syrliga passningen till min käre kollega Markus Larsson är så oskarp att inte ens jag förstår den. Vaddå ”fiskluktande fingrar”?

FAKTA

Hoffmaestro

Utopia, Peace & Love

Bäst: ”Highwayman”. Sämst: Dynamiskt är inte direkt ordet.