Manowars urspårning blir tragisk

Sångaren Eric Adams lyckas inte rädda showen.
Foto: MATTIAS PETTERSSON/ROCKFOTO
Sångaren Eric Adams lyckas inte rädda showen.
ROCKBJÖRNEN

Det tar ungefär 40 minuter innan det händer. En tidsparad då kvartetten gör det den gör bäst, det vill säga spelar metal med ­väldigt mycket råg i ryggen och en himla massa, må jag ändå säga, stake.

Tar sin roll på allvar

Det är bra. I stycken likt ”Gates of Valhalla”, ”Sign of the hammer” och ”Kill with power” är Manowar ett potent headlineband. En akt som tar sin roll som dragplåster på allvar och – inte minst – som spelar ­låtar. Ett knippe ganska ­tillfredsställande sådana. Några i grunden ganska så fantastiska heavy metal-stycken.

Men så spårar det ur. Så som det alltid tycks göra. Joey DeMaio greppar mikrofonen, skäller ut sina ljudtekniker, raljerar över festivalorganisatörer som han inte ens ids kissa på. Plockar upp en kille ur publiken som ska spela gitarr. Och en tjej som nämnda snubbe ska få ligga med om han utför sitt uppdrag ­korrekt.

Basisten stjäl showen

Där och då är det kört. En vattendelare mellan inkännande humor och det rent sorgliga. Det blir ett trumsolo innan basisten återigen stjäl allt scenljus – och håller ett anförande på stapplig svenska.

Herregud.

Vad är det här?

FAKTA

Manowar

Green Stage, Getaway Rock

Bäst: Eric Adams röst är stark och okuvlig. Sämst: Oviljan att göra en bra show av förutsättningarna.