Värdig uppvisning av det centrala och betydelsefulla

Foto: HUGO JOHANSSON/ROCKFOTO
ROCKBJÖRNEN

GÄVLE. Ett rimligt sätt att se det hela är som en diametral motsats till Manowars kalkonspektakel på samma scen knappt ett dygn tidigare.

En värdig uppvisning av det centrala och betydelsefulla. Av en Paul Quinn, för kvällen iförd en Crowbar-tröja, som kanske ser ut som en av dem som hämtar dina sopor på måndagseftermiddagen, men som spelar som en rockgud. Av en förmåga att åldras med värdighet och behålla sina kärnvärden, ännu 35 år efter formationen.

På så sätt är Saxon en uppenbarelse. En eurofisk explosion av dundrande trummor och en Nibbs Carter som närmast överlevererar på sin basposition – och en närmast exemplariskt vald repertoar som inkluderar briserar i ”Heavy metal thunder” och som avrundas med ”Princess of the dawn”.

Det är en stund att värdera och älska. En timme då det blir såväl ”Motorcycle man” som ”Wheels of steel”, ”Crusader” och ”Power and the glory”.

Ett old school-respektabelt set som är allt annat än mossigt. Och som i sig är så långt ifrån vissa andra genre- och ålderskollegor som det går att komma inom samma genrespann.

FAKTA

Saxon

Green Stage, Getaway Rock.

Bäst: ”747 (Strangers in the night)”. Sämst: Speltiden är ju aningen snålt tilltagen.