Enkla grepp – som fungerar

Skäggmännen ZZ Top har hängt med i utvecklingen

1 av 8
1991 ZZ Top tillsammans med Lennart Hagman, nummer två från höger.
ROCKBJÖRNEN

Japp, det blir precis så mycket bluesrock, bilar, brudar, bärs, bourbon och lurviga gitarrer som ni tror.

Men ZZ Top är fortfarande rätt kul. Och ska de ­hyllas för något är det förmågan att vårda konceptet.

För det är onekligen rätt coolt att en liten trio från Texas som spelat bluesrock ihop i över 40 år fortfarande lyckas dra stora skaror, till och med till en vacker gammal gård på Österlen i Skåne.

Men precis som ZZ Top på 80-talet byggde sin framgång på att låta supertraditionell bluesrock möta den tidens tempo med synthar och roliga videor har de fortsatt följa med i utvecklingen på sitt sätt.

Med Dj DMD

När jag intervjuade sångaren och gitarristen Billy Gibbons 1997 febrade han över The Chemical Brothers. Och när de i kväll ­spelar en låt från helt nya, Rick Rubin-producerade ep:n ”Texicali” är det ”I gotsta get paid”, som bygger på en gammal hiphoplåt med Houston-artisten DJ DMD.

Givetvis har de en radda klassiska låtar. Men det är nog inte minst för att skäggmännen fortsätter göra små uppdateringar av sitt serie­figurskoncept som fansen fortsätter bry sig.

Dessutom är de högst mänskliga. I kväll spelar de synkat till de videoklassikerna ”Gimme all your lovin’” och ”Legs” men låter sin boogie skeva och kränga desto mer när de ger sig på äldre nummer som ”Jesus just left ­Chicago” och signaturen ”Tush”.

Solo med cigarill

I den sistnämnda kommer en råddare in med en tänd cigarill till Gibbons, så att han ska kunna se lite ­extra cool ut när han spelar solo.

Enkla, väl beprövade grepp hela vägen. Men hos just det här bandet fungerar de ännu.

ZZ Top

Plats: Öja Slottsruin, Ystad. Publik: 3 400. Längd: 90 minuter. Bäst: Det är svårt att komma ifrån ”Sharp dresed man”. Sämst: Sega ”Vincent Price blues”.

BILDEXTRA: Åren går men skäggen består – förutom hos Frank Beard som kör trimmat