Gudabenådad

Emmylou Harris ärrade röst sprider tidlös blues

Lycklig barndom Emmylou Harris kan trots sin sorgfria uppväxt sjunga berörande blues. Bäst är hon när hon framför ”Prayer in open D.”
Foto: LINDA FORSELL
Lycklig barndom Emmylou Harris kan trots sin sorgfria uppväxt sjunga berörande blues. Bäst är hon när hon framför ”Prayer in open D.”
ROCKBJÖRNEN

Emmylou Harris har aldrig slutat ­älska sina sorgsna sånger. De gör henne glad.

De gör precis samma sak med oss.

Låt oss tala om rösten. Den som representerar allt som är rent och eftersträvansvärt i countrymusiken.

En gång var den klar som en blå himmel. Idag är den ärrad, kanske av fysiska skäl, kanske av tre äktenskap. Den raspar och rosslar och falsetten klarnar först mot slutet av konserten när Emmylou lämnas ensam på scenen för en glimrande version av ”Prayer in open D”. Men den är rakt igenom – med ålderns rätt – gudabenådad.

65-åringen sprider tidlös country, gospel och bluegrass för vinden, som ­grånade maskrosfrön. Låtlistan kan bäst beskrivas som nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått. ”Orphan girl”, Kern river, If I be lifted up, Pancho & Lefty och Boulder to Birmingham är alla oförglömliga på sina egna sätt.

Emmylou berättar som så många gånger förr att hon hade en äckligt lycklig barndom. Det var inte bra om man ville sjunga blues­en. Så hon var tvungen att hitta på. Hon påminner oss också om att det gått 35 år sedan hon var i Sverige för första gången. Hon kommer gärna hit i 35 år till.

Well, det är bara att lyfta på cowboy-hatten och fälla en tår av tacksamhet.

Emmylou Harris

Plats: Stockholm Music & Arts. Publik: 9 800. Längd: 80 ­minuter. Bäst: Den tjurrusande Gram Parsons-covern ”Luxury liner”. Sämst: Man saknar ju många sånger så klart. Fråga: Har Will ­Kimbrough ­stylist? Han är oförskämt snygg i workwear och bandana.