Vulkanen får sitt utbrott i slutet

till Björk på Stockholm music & arts

1 av 6 | Foto: Linda Forsell
auktoritet Publiken lyssnar andäktigt på isländska superstjärnan.
ROCKBJÖRNEN

Konserten med Björk är lika dämpat vacker som en ­vilande vulkan.

Utbrottet kommer först i de allra sista sångerna.

Björk äntrar scenen i sällskap av en helkroppstäckande orange peruk och en tretton kvinnor stark kör. Fonden av en stjärnhimmel, kören i sina glittriga klänningar och sångerskan ­tassande på tå framför den ger illusionen av att vi befinner oss på en julkonsert.

Publiken lyssnar andäktigt. Den isländska superstjärnan är den sortens auktoritet. Tystnaden bryts endast av en kollektiv lättnadens suck vid de få tillfällen då 46-åringen väljer att återvända till sitt nittiotal – i ”Hunter”, ”All is full of love” och ”Possibly maybe”.

En vilt fäktande batterist och en man på ipad och appar är de enda musikerna. Visuellt tangerar showen en biologilektion när teknikfreaket och naturnörden väljer att visa virus på storbildsskärmarna. Men de som inte kommit för kromosomer kan lugnt sluta ögonen och bara lyssna. För sånger som ”Cosmogony”, ”Crystalline” och ”Mutual core” står alldeles utmärkt på egna ben.

Björks musik är – likt David ­Attenboroughs stämma – en kurort att ta sin tillflykt till när tankarna rusar och staden stänger in. En plats lite renare, med lite mer rymd. En av de sista sångerna – ”Náttúra” – dedikeras till vulkanen Eyjafjallajökull. Låten exploderar i ­pyroteknik och lämnar oss i ett askmoln.

Björk

Plats: Stockholm Music & Arts. Publik: 10 000. Längd: 90 minuter. Bäst: ­”Cosmogony” är perfekt Planet Earth-pop. Sämst: Det fåniga foto- och filmförbudet. Fråga: Det känns väl inte speciellt modernt?