Adams kan konsten att äga publiken

Så många får Bryans konsert i Linköping

1 av 7 | Foto: Stefan Jerrevång
Bryan Adams berömmer värdstaden Linköping och tar upp en tjej på scenen som får sjunga ”Heaven”.
ROCKBJÖRNEN

Bryan Adams har en extremt hög lägstanivå. Problemet är att han inte har speciellt hög högstanivå.

Men han är ju ändå ­Bryan.

Bryan Adams berömmer värdstaden Linköping och tar upp en tjej på scenen som får sjunga ”Heaven”.
Foto: Stefan Jerrevång
Bryan Adams berömmer värdstaden Linköping och tar upp en tjej på scenen som får sjunga ”Heaven”.

För många av oss födda i början av åttiotalet var ­Bryan Adams något av en idol. Ni förstår barn, omkring 1991, när vi började med rock, fanns det inte så många så kallade cd-skivor att välja mellan. Så vi köpte ”Waking up the neighbours” och spelade den tills mamma började banka i väggen.

Generös show

Jag tog det ett steg längre. Jag blev, som så ofta, besatt. Detta bör man ha i bakhuvudet när man läser recen­sionen.

Bryan Adams bjuder på en drygt två timmar generös show. Han kan som få andra artister konsten att äga en publik. Hemligheten är ren och oförfalskad skvalrock skräddarsydd för din lokala hockeyhall. Och hämningslöst publikfrieri, förstås. 52-åringen spelar gitarr på läktaren, berömmer artigt Linköping och Julia, 14, från Mjölby får komma upp och sjunga ”Heaven”.

Identiska konserter

Visst är det snudd på irriterande att kanadickens konserter är så identiska att de inte kunde skiljas åt med lupp. Men vad gör det när ”Do I have to say the words?” doftar söt parfym och tryckare på skoldiskot?

I mitt hjärtas inre pojkrum har de här sångerna fortfarande en större plats än jag egentligen vill erkänna.

Bryan Adams

Cloetta Center, Linköping. Bäst: ”Run to you” och ”Some­body” är neonskimrande åttiotalsmagi. Sämst: Den där märkliga seriefigursballaden ”Here I am” ger jag inte många bucks för, ­Bryan.