Frustar fram en sprakande show

Så många får Social Distortion

Sångaren Mike Ness tar gärna upp sina snedsteg i livet – och vad han har lärt sig av dem.
Sångaren Mike Ness tar gärna upp sina snedsteg i livet – och vad han har lärt sig av dem.
ROCKBJÖRNEN

Det handlar till stor del om 85 minuters livserfarenhet.

Om 17 låtar – de flesta ­egna, ett par lånade – som önskar skildra något. Om livsavgörande misstag. Om att nå botten.

Och om att resa sig igen när allt tycks vara över och förbi.

Strax före en särskilt upp­riktig ”Story of my life” plockar Mike Ness upp en central tanke­tråd:

– Jag har inte gjort mycket jag ångrar. Men det jag önskar ha ogjort beklagar jag djupt.

Besegrade heroinet

Just i denna stund är man ­benägen att tro honom. Speciellt då 50-åringen på 1980-talet tog sig en dans med heroindjävulen – och lyckades valsa segrande ut genom fängelseportarna.

Det är precis dessa snedsteg och sedermera upprättelse som är så centrala i frontmannens och gruppens innehållsrika ­repertoar. Självrannsakan följs upp av en önskan att göra om, göra bättre, och sover skav­fötter med en uramerikansk ­berättartradition som i stycken likt ”I was wrong”, ”Nickels and ­dimes” och ”Gimme the sweet and lowdown” känns. Såväl ­ärliga som inspirerande.

Just sådana låtar som bäddar för en bekväm ­expedition ­genom en sång­parad uppfödd på punk, men numera stabilt satstagande i både rotrock och country. Det är en uppställning som flåsar (”Far ­behind”), ­frustar (”Telling them”), är en smula sentimental (”Bakersfield”) – och därtill ett Social Distortion som vet hur man vrider upp en konsert mot ett färgsprakande crescendo till avrundning.

Respektfulla covers

För det är just där allt verkligen når sin självklara slutsats; i ”Dear lover”, en folkrockigt ­nydressad ”Reach for the sky” samt de respektfullt framförda ”Let the jukebox keep on playing” (Carl Perkins) och ”Ring of fire” (Johnny Cash).

Däri finns inget att ångra.

Och det är högst ärligt menat.

Social Distortion

Cirkus, Stockholm. Publik: 1 727 (slutsålt). Längd: Strax under en och en halv ­timme. Bäst: Extranummer­paraden. Sämst: Inledningen är aningen sval.

Social Distortion gör en extraspelning på Cirkus i kväll. För­banden ­heter Royal Republic samt Alonzo & Fas 3.