Alice Cooper vilse i spökhuset

Att den 64-årige chockmästaren uppträder på ett nöjesfält känns passande.

I dag är Alice Cooper pur familje­underhållning.

Det här är Lustiga huset, en morbid version av Kärlekstunneln, Spökhuset och Fritt fall i en och samma show.

Cooper viftar med en värja, vänslas med en boaorm, snittar ballonger med svärd och halshugger sig själv med en giljotin.

Spöar upp docka

Vid ett tillfälle lufsar en jättestor Frankenstein-version av Alice Cooper fram. Men till skillnad från Iron Maidens motsvarighet och maskot Eddie the monster känns Coopers rörliga rekvisita lite vilsen.

Kroppsspråket säger: ”Ska jag gå åt det hållet? Eller det andra? Var är jag? Håhå jaja.”

I ”Only women bleed” blir Alice intim med en utspökad docka av kvinnligt kön. Han kysser dockan ömt och tar den på, ja, flisan.

I nästa låt, ”Cold Ethyl”, spöar han upp samma docka ordentligt.

Tråkjammar

Det enda riktigt makabra och frånstötande är annars när basisten och trummisen tråkjammar med varandra. Och största allsången? Tja, den i ”Hey stoopid” och ”Poison” skulle få Lotta Engberg att kippa efter andan.

Att löjliga 80-tals­tuggummit ”Poison” får det kraftigaste gensvaret är för övrigt lika tragiskt som när Rod Stewart försöker spela tidiga mästerverk som ”Every picture tells a story” för en publik som hellre vill höra yuppiebagatellen ”Baby Jane”.

Coopers skräckglammiga 70-talsklassiker räddar visserligen konserten från att hasa rakt ner i buskis­graven.

Men jag föredrar berg-och-dalbanan Balder.