Rice sänker volymen – & griper tag

Publiken fick en avskalad konsert med Damien Rice.
Foto: Viktor Wallström
Publiken fick en avskalad konsert med Damien Rice.
ROCKBJÖRNEN

I trasig skjorta och ännu trasigare gitarr ger ­Damien Rice på alla sätt intrycket av en ärrad och tilltufsad man.

Jag föredrar min folkpop försiktig. Därför är det en lättnad att den forna gatumusikanten från Celbridge i kväll bara har sällskap av en gitarr och ett Fender Rhodes.

Odynamiskt ibland

Ändå blir konserten stundtals odynamisk. ­Damien Rice verkar tro att han måste ta i så han spricker för att vi ska lyssna.

Men ”Delicate”, ”The blower’s daughter” och ”Amie” är ju sånger med en sådan inneboende styrka att de blott kräver en viskning.

Vördnadsfullt

Konsertens överlägset mest gripande ögonblick är när irländaren ber ljudteknikern sänka volymen till noll och framför ”Cannonball” så vördnadsfullt att vi kan höra hans plektrum ­falla. Först då minns jag, med en nästan plågsam klarhet, varför dessa sånger för ett decennium sedan var precis allt jag behövde.

Damien Rice

Konsert på Popaganda i Stockholm. Bäst: En helt oelektrisk ­”Cannonball”. Sämst: Den inte nådigt uttjatade ”Hallelujah”.