Supercool Eva osar av värme

Trivsam och trygg Dahlgren skapar vackert vemod – så många får hon

1 av 5 | Foto: Conny Sillén
En ängel i rummet Eva Dahlgren får till och med en trist konferenslokal att lysa av värme.
ROCKBJÖRNEN

Sveriges svalaste sångerska fyller scenen med värme.

På nya turnén bevisar Eva Dahlgren att hennes stjärna lyser klarare än ­någonsin.

Det är inte direkt en tacksam lokal Eva Dahlgren har valt för Sverigepremiären av sin turné. Vi är i en kal kongresshall som andas läkarkonferens snarare än popkonsert.

Men så räcker det med att sångerskan kliver upp på scenen, greppar micken och river av de första ackorden på öppningsnumret ”Jag är Gud”, så osar hela salen av värme.

Som en middagsbjudning

Egentligen förstår jag inte hur det är möjligt. Eva Dahlgren är ju svalkan och coolheten själv, och ändå lyckas hon förmedla känslan av att man som publik är sedd, uppskattad och viktig. Det är som att hamna på en middagsbjudning där man är lite nervös inför värdinnan och hennes skottsäkra pondus, men så bemöts man bara med respekt och värdighet tillbaka. Klart det känns trivsamt. Och tryggt.

Låtarna är mestadels tagna från den senare delen av Eva Dahlgrens karriär, men hon gör också några tillbakablickar och bjuder på både toner och anekdoter från tiden som ung och rädd nykomling. Uppbackad av sitt slipade femmannaband framför hon också ett imponerande live­arrangemang av ”Snö”, samtidigt som snöflingorna effektfullt virvlar på filmduken i bakgrunden. Jag hade gärna hört fler omgjorda versioner i den stilen.

Inget bokslut

Trots Best of-känslan, bevisar Eva Dahlgren att den här turnén är allt ­annat än ett bokslut. Tvärtom framstår hon mer relevant än någonsin.

För frågan är om det finns någon svensk artist som är lika duktig på att hitta det vackraste i vemodet, som hon? När sångerskan i ett mellansnack säger ”Jag är så glad att ni har återupptäckt mig”, tänker jag tyst: ”Som om vi någonsin glömt”.

FAKTA

Eva Dahlgren

Conventum, Örebro. Längd: En timme och 45 minuter. Publik: Cirka 1 000 personer. Bäst: Den klubbiga, bastunga versionen av ”Kom och håll om mig”. Sämst: Det klyschiga i att spara både ”Jag klär av mig naken” och ”Ängeln i rummet” som extranummer. Fråga: Vem kom på idén att ha en en videoprojektion föreställandes en tegelvägg i bakgrunden? Ursnyggt, ju!

Tara Moshizi