Stundtals så trist av Sting att fåglarna trillar ner från himlen...

... men bandet ger ändå konserten energi

1 av 4 | Foto: Nora Lorek/Rockfoto
INTE PÅ TOPP I nästan två timmar påminner Stings spelning om välbärgade vardagsdialoger efter att för­älskelsen har ersatts av materiella intressen.
ROCKBJÖRNEN

GÖTEBORG. Sting och Göteborgs­väder?

Muzak och regn?

Det är väl också en svensk sommar, tyvärr.

Sting inleder med en livskris.

”If I ever lose my faith in you” skulle kunna handla om en man eller kvinna som befinner sig mitt i livet och ifrågasätter allt.

Hen tror inte på politiker eller vetenskap eller religion eller sig själv längre. Allt är åt helvete. Allt är bistrare än Ulf Lundell.

”Vem fan bryr sig”

Problemet är att musiken låter som en obekymrad solsemester. Man ser framför sig hur upphovsmannen skriver texten samtidigt som han doppar tårna i en svindyr och smaragdgrön pool.

Som Sting själv säger till publiken lite senare:

”Jag bor i en stuga på landet. ­Eller... det är egentligen ett slott, he he.”

Ja, he he. Hela Alliansen skrattar sig harmynta.

I nästan två timmar påminner musiken och framförandet om välbärgade vardagsdialoger efter att förälskelsen har ersatts av ­materiella intressen.

- Vad ska vi ha för handtag på skåpluckorna, älskling?

- Jag vet inte, vad tycker du?

- Åh, det finns så många i butiken.

- Men vilken färg passar bäst till espressomaskinen, tror du?

Frågan är: vem fan bryr sig?

Till och med ”Every breath you take” känns som hurtig hantelgympa. Hur är det möjligt? Texten liknar en handbok för hämndlystna stalkers, skriven av fiktive seriemördaren Dexter, känd från tv.

Ett annat problem är att Sting och hans band ägnar sig åt solon och jams på keyboards och fiol och gitarr som är så trista att fåglar börjar trilla ner från himlen. De somnar i flykten när de råkar passera Liseberg.

Fortfarande före sin tid

Samtidigt är det violinisten Peter Tickell, skicklige trummisen Vinnie Colaiuta och pianisten David Sancious, som bland annat var med i en tidig upplaga av E Street Band, som ger konserten energi.

Det går inte heller att komma ifrån att ”Message in a bottle”, denna underliga blandning av reggae och new wave, fortfarande känns före sin tid, trots att ­låten släpptes 1979.

Det går inte att komma ifrån att ”Fields of gold” är en strålande ballad. Eller att några låtar har ett djupt och attraktivt svårmod under den glättiga ytan.

Finns en anledning till att den ultimata mannen i svart, countrylegenden Johnny Cash, spelade in ”I hung my head”.

FAKTA

Sting

Plats: Liseberg, Göteborg.

Publik: Har ingen uppgift, men jättestor.

Längd: 1 timme och 50 minuter.

Bäst: ”Message in a bottle” och ”I hung my head”.

Sämst: ”Heavy cloud no rain” är tråkblues av den värsta sorten. Och Sting spelar ”I'm so happy I can't stop crying” för sällan.

Fråga: Folk som fäller upp paraplyer när det inte regnar – är ni goa i huvet, eller?

Låtlistan

If I ever lose my faith in you

Every little thing she ­does is magic

Englishman in New York

All this time

Demolition man

Fields of gold

I hung my head

Driven to tears

Heavy cloud no rain

Message in a bottle

The hounds of winter

Wrapped around your finger

De do do do, de da da da

Roxanne

Extranummer 1:

Desert rose

King of pain

Every breath you take

Extranummer 2:

Next to you

Extranummer 3:

Fragile