Turbonegro har fått tillbaka gnistan

Så bra var deras konsert på Metaltown

1 av 5
Lovande Tony Sylvester är inte där än – men han börjar att närma sig företrädaren Hank von Helvetes kaliber.
ROCKBJÖRNEN

GÖTEBORG. Det hade så klart kunnat gå åt Helvete utan Hank.

Men efter lite mer än ett år på kommandobryggan kan Tony Sylvester styra deathpunkskutan med den pondus som hans företrädare saknade på slutet.

Det här kan bli riktigt spännande. Men är inte riktigt där än.

Denna vingklippta premiärkväll behöver låtar likt ”Selfdestructo bust”, ”You give me worms” eller ”TNA (The nihilistic anthem)”. Den mår bra av denimklädd eskapism och kitchig homoerotik, för att leda tankarna bort från att torsdagens tänkta dragplåster Motörhead tvingades ställa in sin medverkan med kortast möjliga varsel.

Fulladdad revolver

Sådan volymförstärkt verklighetsflykt har den norsk/brittiska ensemblen i överflöd. I full karriär är Turbonegro en fulladdad revolver som pangar fultjack, kladdar rouge på kinderna och skjuter fram höftpartiet i var och varannan låt.

Exploderar sällan

Därför är det också väldigt nöjaktigt att se hur gruppen har återfått lite av sin forna gnista efter sångarrotationen. Även om Tony Sylvester saknar lite av sin föregångares oberäkneligt dekadenta extra allt-estetik lyckas hans hardcoregrundade vokalattack övertyga i ett irriterande småstrilande från surmulna moln.

Det fungerar mestadels bra. Levererar rakt igenom, men exploderar sällan. Därtill saknas ofta en så helhetsbidragande erotisk spänning som blott mellan varven skaver mot gylfen. Vilket inte ens en annars ganska så överstyv extranummerkanonad lyckas uppbringa.

FAKTA

Turbonegro

Blood stage, Metaltown. Längd: Strax över en timme. Publik: Uppskattningsvis 1 500 framför scenen, minst lika många i ölinhägnaden. Bäst: En tempofyllt rivig ”Prince of the rodeo”. Sämst: Mellansnacket är sällan så humoristiskt skarpt som det kunde vara.