”Svindlande möte med Iron Maiden”

ROCKBJÖRNEN

Nöjesbladets Mattias Kling har sett Maiden på Friends Arena.

Här är hårdrocksreporterns dom:

Vad var bäst?

– Det är alltid svindlande att se mötet mellan Maiden och dess publik. Att få närvara känns ofta som ett privilegium, även om man för aftonen delar upplevelsen med 56 000 andra. Och med en så här nostalgiskt laddad repertoar, grundad på ”Maiden England 88”-dvd:n och med två avstick till ”Fear of the dark”, träffar den rakt i gillandenerven.

Vad var sämst?

– Ljudet på Friends Arena var bedrövligt. Verkligen hemskt, på ett sätt som bara tycktes bli sämre ju längre konserten pågick. Synd och skam för såväl publik och band, för det krävs en mer fingertoppskänslig rattning vid mixerbordet för att Iron Maiden ska låta fulländat.

Vad överraskade dig?

– Nu ska vi inte dra i för stora växlar här. Iron Maiden är inte överraskningarnas band. Allt är minutiöst planerat på scenen, från de formationer som musikerna stundtals tar i frontlinjen till Bruce Dickinsons placering på scenen. Den största överraskningen är väl därför att sextetten inte tog tillfället i akt att skruva upp sig till femplusklass.

Någon större skillnad mot Malmögiget tidigare i veckan?

– Förutom det uppenbara – en ny stad, en ny arena och en publikskillnad på nästan 35 000 – så är det marginellt. Lite annorlunda mellansnack, så klart. Annars är mycket som då. Om än större och mer bullrigt.

Vad ger du konserten för betyg?

– Som sagt, jag hade laddat för en femma. Närmast förutsatte det, grundat på känsla, erfarenhet och statistik. Men så långt lyckas Iron Maiden inte klättra i kväll. En får det bli.