’Så här bra har vi aldrig varit’

Argentinska fans Finare viner Dallrande nerver- Nöjesbladet följde med Gyllene Tider på turnén

1 av 28
ROCKBJÖRNEN

I 477,12 mil genom Sverige tänker Gyllene Tider på refrängen.

Nöjesbladet följde exklusivt med på en turné där det röda logevinet ­blivit 16 kronor dyrare och där ett av ­Sveriges mest älskade band hittat ­tillbaka till ­sina rötter.

– Så bra som vi är nu har vi faktiskt aldrig varit, ­säger Per Gessle.

Ingen lyssnar på Gyllene Tider i Argentina.

Ingen förstår vad de sjunger. Vad som sägs. Vad som menas. Ingen exploderar till tonerna från de svartlackade, svenska popfingrarna.

Nästan.

Utanför Fredriksskans IP i Kalmar står Sebastian Baioni, 35, och Jorge Diaz, 30. De har köat sedan klockan 10 på morgonen. De vill stå längst fram. Google translate har hjälpt dem att förstå. Att sjunga med. Och drömmen om melodierna har tagit dem 12 000 kilometer hemifrån.

Från Argentina - till Sverige och Gyllene Tider.

Det är 32 år sedan Gyllene Tider stod på scenen i Kalmar sist. Nio år efter förra turnén, som blev den största svenska någonsin, valde bandet att lägga sig på en lägre nivå med ”Dags att tänka på refrängen”. Mindre spelställen. Ingen turnébuss. Färre i publiken.

– Turnén vi gjorde 2004 var så maxad, den går inte att toppa. Jag tror inte att någon svensk artist under vårt liv kommer att göra en större turné, så vi ville inte ens försöka, säger Per Gessle.

– Men den här gången har vi gjort en ruskigt bra platta, som vi själva tycker är vår bästa någonsin. Så det känns som en otrolig kraft att ha den i bakgrunden. Nu spelar vi inte så hysteriskt många låtar från den live, men den har lagt myllan till hela vårt samarbete. Till ­hela den här turnén. Så bra som vi är nu har vi faktiskt aldrig varit.

Finare viner i logen

Bandet repade inför turnén i tre veckor hemma hos Per i Tylösand. Femtio låtar bantades ner till hälften och med känslan från replokalen 1978 och 1979 har bandet hittat tillbaka till sina rötter. Influenserna som kom då är tillbaka.

– Vi bestämde oss tidigt för att gå tillbaka till det vi är bra på. Det är det som är lyxen man kan kosta på sig när man är ett band som inte riktigt finns, man behöver liksom inte tänka på att utvecklas. Man kan invecklas i stället, säger Per Gessle.

Men vissa saker har utvecklats sedan förra turnén. Vinpriserna, till exempel.

– Vi har finare viner i ­logen den här gången. Förut kostade de 63 kronor, men nu kostar de 79. Så det är ett litet lyft, säger Anders Herrlin.

De skrattar. Nerverna kommer sista halvtimmen innan de kliver på scenen. Då har bandet sedan länge pratat igenom hur de ska spela under kvällen.

– Nerverna är helt utanpå och dallrar. Jag skulle ­vilja säga att det är ett fokuserat trams där bakom. För vi måste ju ha lite skoj också. Men samtidigt så finns det ett fokus … men det kanske är nerverna, säger Anders Herrlin.

– Det är ändå en fokusering som krävs för det är mycket folk hela tiden, så man kan inte slarva bort ... Det är ingenting som går att ta bara på rutin. Vi försöker dessutom alltid ­ändra i låtlistan inför varje spelning så att vi står lite på tå hela ­tiden, säger Per Gessle.

”Fem vanliga killar”

– Per är enkel på det sättet. Han vill ha sina gitarrer stämda, som alla andra som spelar gitarr. Han vill att det ska låta på ett speciellt sätt och allt det där sköter en kille som jobbar med det här bakom. Och Per är nöjd och glad.

Produktionsansvarige Micke Lindström pekar på de tiotalet gitarrer som står uppställda bakom scenen. Femtio man jobbar med turnén rent praktiskt. Tre scener körs land och rike runt, fem långtradare kommer efter med ljud, ljus och bild. Scenen, som tar åtta timmar att få upp, byggs kvällen före showdag - morgonen efter kommer resten. Fem timmar senare står allt klart.

– Gyllene Tider är ett bra gäng att jobba med. Alla är jättetrevliga och det märks att de varit med förut. De är rutinerade. Det är inga konstiga saker som händer som vi råkar ut för, att någon kräver något alldeles speciellt, utan det är fem ganska vanliga killar faktiskt, säger Micke Lindström.

Det är en timme kvar till konsertstart när Sebastian Baioni och Jorge Diaz får träffa bandet bakom scenen. Skivor signeras, bilder tas. Platserna längst framme vid scenen är paxade. En argentinsk flagga hänger över ­kravallstaketet och väntar.

– Våra vänner hemma tycker att vi är galna som åker hit. Men vi älskar musiken och melodierna. För oss är den här turnén en dröm som blir till verklighet, säger Jorge Diaz.

”En stor arena”

Fem i nio går Micke ”Syd” Andersson från ­logerna till scenens vänstra flank, plockar upp två trumpinnar och möter upp bandet på väg mot den ­högra. Trumpinnarna drillas mellan fingrarna när de går i samlad trupp mot scentrappan. De är tysta – fokuserade.

– Nästan varje gång vi går upp på scenen nyper vi oss i armen för att det faktiskt händer. Nio år är en fruktansvärt lång tid att hålla sig borta från scenerna i den här branschen, så det är helt fantastiskt att vi får vara med om det här, ­säger Per Gessle.

100 minuter senare är konserten slut. Scenen slocknar och tre dagar senare är bandet på plats i Stockholm.

– Det är häftigt. Det är en stor arena, säger Per Gessle.

Stockholm, och nya Tele2 arena, är turnéstopp 13 av 19. Den tionde augusti är det stopp. Slut. Då har fem veckor ”sagt svisch och sedan är det över”, som Per Gessle uttrycker det.

Kan fansen förvänta sig en till turné efter den här?

– Ja, det tror jag nog. Det kan bli aktuellt. Men kanske inte just i år.

Det är kanske inte riktigt dags för refrängen än, ­ändå.