Snart når solo-Nina bandnivå

PÅ GOD VÄG Med lite mer laddning i showen är Nina Persson snart lika självklar ensam som med Cardigans.
Foto: PER JOHANSSON/ROCKFOTO
PÅ GOD VÄG Med lite mer laddning i showen är Nina Persson snart lika självklar ensam som med Cardigans.
ROCKBJÖRNEN

MALMÖ. ”Det är vi som är Nina Persson” säger Nina Persson med ett leende mot kompmusikerna.

Vilket känns talande. För vad vi ser i kväll är en lysande bandperson som håller på att lära sig bli soloartist.

Ingen som sett Nina Persson med The Cardigans eller A Camp har behövt fundera mer än en halvsekund på vem som är stjärnan.

Men båda banden har ändå varit just band, fyllda av karaktärer, kolliderande idéer och unik dynamik framjobbad under lång tid.

Viljorna saknas

Perssons personliga röst har alltid haft förmånen att få duellera med idéer från säregna musikerhjärnor som Peter Svensson eller Niclas Frisk. Möten som genererat väldigt speciell energi.

När New York-sångerskan från Bankeryd för första gången spelar i andra hemstaden Malmö under egen flagg tror jag att hon verkligen gillar det.

Men nu är det hon och ett kompband, fyra unga amerikanska musiker. Och det märks, här finns inte samma sprakande mix av egna viljor.

De tar väl hand om setet, som består av hela nya soloskivan ”Animal heart” och några A Camp-nummer. Men låtarna levereras lätt lite för hovsamt och prydligt, vilket tenderar att sänka energinivån i en pop byggd på fina nyanser och stora känslor under en cool yta.

Få sjunger som hon

Jag gillar verkligen slidegitarren och den dubbiga keyboarden i ”Jungle”, klubbhettan i ”Food for the beast”, och när Persson rundar av med balladen ”This is heavy metal” över ett ensamt piano instämmer jag helt och fullt med tjejen som ropar ”shit vad bra!”.

För så är det försvinnande få som kan sjunga.

Med bara lite mer av den laddningen i resten av showen kommer säkert Nina Persson snart att kännas lika självklar på egen hand som hon alltid har gjort i en grupp.

FAKTA

Nina Persson

Turnépremiär: KB, Malmö. Publik: Cirka 500. Längd: 74 minuter. Bäst: ”I can buy you”, en modern klassiker. Sämst: David Bowies ”Boys keep swinging” är ett lysande coverval men det går att göra mycket mer av den.