Flera av hennes största hits går knappt att känna igen

Så många plus får Beyoncés Miamispelning

1 av 3 | Foto: Frank Micelotta/PictureGroup
Beyoncé under konserten i Miami.
ROCKBJÖRNEN

MIAMI. Vänta ett tag.
Måste hämta andan.
Är helt utpumpad.

De flesta kände nog på sig att Beyoncé skulle göra något extraordinärt och annorlunda.

Men det här?

Vet inte när jag sist såg en show som var lika utmattande för alla sinnen.

Det känns hela tiden som om någon har ställt en jättelik spåkula på scenen. Den som tittar på den ser rakt in i stadiumkonserternas framtid.

Och det är så tydligt att Beyoncé inte är särskilt intresserad av att bara underhålla sin publik längre.

Hon vill hellre utmana dem.

På drygt två timmar hinner hon göra över 40 låtar. Och flera av hennes största hits går knappt att känna igen. Det dröjer exempelvis nästan en halv minut innan jag plockar låten som hon vid ett tillfälle står och sjunger på toppen av en stor trälåda.

Det är ”Crazy in love”. Eller rättare sagt – inledningen av ”Crazy in love” är en omgjord och monoton version av stål och kortslutna elledningar.

Andra hits hugger hon av innan de knappt har hunnit börja. Ytterligare några stycken får skina några sekunder i ett medley. Musiken hackas upp, monteras isär och sätts ihop på nya sätt i rasande tempo.

Det är exempelvis alldeles lysande att Kendrick Lamars ”Swimming pools (drank)” sprängs in i ”Drunk in love”. Eller att korta snuttar av D'Angelos ”Untitled (how does it feel”, Donna Summers ”Love to love you baby” och ”Sweet dreams” med Eurythmics flimrar förbi i den omfattande och ständigt växande mixen av, ja allt.

R'n'b, disco, electronica, crunk, country, pop, hiphop, triphop, house, soul, blues, hårdrock – alla dörrar står öppna, allt får plats.

Och hon ignorerar både ”If I were a boy” och ”Irreplaceable”.

Och när Beyoncé hyllar Prince gör hon det genom att låta publiken stå och titta på en jättelik lila kub medan originalversionen av ”Purple rain” spelas i högtalarna.

Kuben, ja.

Det krävs 50 långtradare för att frakta runt scenen och den domineras av en innovativ och mobil kub av ledskärmar. Den tornar upp sig högt högt högt ovanför Beyoncé, hennes magnifika dansare och det lilla bandet som gömts undan borta i ena hörnet.

Effekten är ofta svindlande. Det är som att Beyoncé står och sjunger rakt framför ansiktet på alla som sitter på de sämsta platserna längst bort.

Som få andra förstår Beyoncé vikten av det visuella i dag. Varenda minut känns anpassad för att fansen ska kunna ta ikoniska bilder eller filmer med sina smartphones och sprida dem på Instagram, Facebook och Youtube.

Jag kommer själv på mig själv att vilja fota och filma fånigt mycket.

Minst varannan låt. Minst.

Visst finns det brister i den yrselframkallande och explosiva symfonin av ljud och bild och eld och fyrverkerier och videor och konfetti och feminism och ”ensam är stark”-ballader och politik.

Sångerskan Beyoncé får inte riktigt visa upp sig som förut. Hon har alltid varit fenomenal på att kunna skapa en kraftfull livekänsla och värme i avancerade nummer där teknik och scenografi erbjuder ett minimalt utrymme för misstag och spontanitet. Den där förmågan att reagera på publikens respons, att ta låtarna vidare och krama fram varenda droppe av liv, lust och själ ur dem.

Och visst känns det ofta snopet när låtar som lätt skulle kunnat ha skickat konserten ännu högre ovanför molnen hela tiden bryts av eller byts ut för tidigt.

I fallet ”Survivor” är det direkt frustrerande.

Men ”The formation world tour” är mer än en traditionell konsert.

Det är som om Beyoncé gjort en djupt personlig konstinstallation av Super Bowl, det vräkiga firandet på amerikanska nationaldagen den fjärde juli och Museum Of Modern Arts.

Jag vet fortfarande inte var jag ska börja.

Jag tror att man behöver se showen igen för att kunna ta in allt ordentligt.

Låt mig bara hämta andan först.

FAKTA

Beyoncé


Världspremiär: Marlins Park, Miami. Publik: Runt 47 000 (utsålt). Längd: 2 timmar och 15 minuter. Bäst: ”Formation”, ”Drunk in love”, ”Daddy lessons”, ”Freedom” och ”Halo”. Sämst: Rumphuggna ”Survivor” känns som om någon avbokar fyrverkerierna på nyårsafton. Fråga: Hördes det ända till Sverige hur mycket publiken skruvade på sig när de gulliga hemmavideorna med dottern och Jay-Z visades?

Låtlistan

1. Formation

2. Sorry

3. Bow down/Tom Ford

4. Run the world (girls)

5. Mine

6. Standing on the sun/Baby boy

7. Hold up

8. Countdown

9. Me, myself & I

10. Runnin' (lose it all)

11. All night

12. Don't hurt yourself

13. Ring the alarm/Lost yo mind/I been on/Indenpendent women/Naughty girl

14. Diva/U mad/Cut it

15. Flawless/Feeling myself

16. Yoncé

17. 7/11

18. Drunk in love

19. Rocket/Untitled (how does it feel)

20. Daddy lessons

21. Single ladies (put a ring on it)

22. Crazy in love/Bootylicios

23. Naughty girl

24. Party

25. Blow/Nasty girl

26. Sweet dreams

27. Freedom

28. Survivor

29. End of time/Grown woman

30. Halo