Gösfiskaren har en röst av guld
Publicerad 2011-06-18
till Eagles
SUNDSVALL. Gör de entré? Det vore överdrivet att påstå. En kvart före utsatt tid står de bara där, plötsligt, och drar igenom ”Seven bridges road”. Vad händer? Är det soundcheck? Det är Eagles. Här är showen.
I drygt två timmar uppträder de så. Det är föreställning så det räcker.
Det är ändå deras absurt synkade röster, begripliga texter och behagliga, svala trivselmelodier som är skälet till att de älskas.
Don Henley ser ut som en gösfiskare, men låter som en mästare. Han bär en grön vindjacka och en röst av guld. På samma sätt liknar Timothy B Schmit en metalbasist, men har den lenaste klangen i myshymnen ”I can’t tell you why”.
Känsligt
Många gånger ger det en underbar konsert. Framförandet är lysande, stämsången klinisk, slitna ”Hotel California” görs med häpnadsväckande nerv. Men de sista 45 minuterna mojnar det, mest på grund av låtvalen.
Smarta filmer
Under ”Life’s been good” och ”Dirty laundry” berörs jag främst av de smarta filmerna på tv-skärmarna.
Det finns ”Long road out of Eden”-delar, som ”I don’t want to hear any more” eller ”Waiting in the weeds”, som gärna hade fått följa med från deras Asienrepertoar.
Att återkomsten från 2007 förtjänar större plats bekräftas av att titelspåret har några av Sundsvallskvällens vackraste minuter.