Vackert, tungt & värdigt, Roxette

Bandet kommer hem till Sverige med en show som växer i styrka

ROCKBJÖRNEN

GÖTEBORG. Trodde inte på den här turnén.

Inte alls, ärligt talat.

Men Roxette har vuxit flera storlekar sen fjolårets premiär och gör nu en värdig och tung popshow.

Första numret är en tyst minut för offren efter terrorattackerna i Norge.

Det är en passande inledning. Allt annat vore nästan otänkbart.

Men sen kastar Roxette i femmans popväxel.

”Dressed for success”, ”Sleeping in my car” och ”The big L” – musik som inte har ett mörkt moln på himlen – avverkas effektivt och snabbt.

Mycket känns igen från när jag sist såg dem i Sundsvall förra sommaren.

Soundet är mer som Per Gessles soloturnéer än Roxettes 80-tal. Gitarrlarmet slår kanske inte hål på trumhinnan, men med tanke på avsändaren är det ovanligt högt.

Speciellt eftersom Christoffer Lundquist – grungeskägget längst ut till vänster – får allt större utrymme. Han smurfar ofta loss på gitarren ordentligt. Mot slutet av ”7Twenty7”, i ”The look”, under hela ”Joyride”. Det ser ut som att en bildlärare lever ut sina största stadiumrockdrömmar. Lundquist är motorn bakom spelningens laddning och dynamik.

Säkrare tonträff

En annan skillnad är Marie Fredriksson. Rösten är fortfarande skör.

Men Fredriksson sjunger med säkrare tonträff.

Framför allt behärskar hon sina begränsningar bättre och bättre och väljer gärna ett lägre register där hon förut lät stämbanden skjuta iväg som raketer.

Det ger flera ballader en vuxnare och mänskligare och sorgligare klang. Som ”Perfect day” – konsertens vackraste stund – den akustiska delen av ”It must have been love” och ”Listen to your heart”. Det gör att även resten av bandet uppträder med ett större och mer avslappnat självförtroende.

Spelar som en klocka

Roxette 2011 är visserligen inget lössläppt svänggäng. Trummisen Pelle Alsing spelar som en klocka och har förmodligen inte missat ett cymbalslag sen 1986. Låtarnas klassiska och dogmatiska popformel – kortast möjliga väg till refrängen – ger också spelningen en lite enformig känsla.

Men Roxette växer fortfarande på scen. Med den här utväxlingen kan de kommande konserterna i Stockholm och Malmö i november bli turnéns höjdpunkt.

FAKTA

➕➕➕ Roxette

Slottsvallen, Göteborg.

Publik: 22 000 (utsålt). Längd: Två timmar. Bäst: ”Silver blue”, ”Perfect day” och ”Listen to your heart”. Sämst: ”Wish I could fly” är rätt lam och svajig. Fråga: Är det Gessle som valt de utmärkta hitsen som spelas i högtalarna före konserten?

på alla låtarna

Dressed for success

Mer powerpop än 80-talslugg.

Sleeping in my car

I skolan hade refrängen fått MVG.

The big L

Christoffer Lundquists gitarr presenterar sig på allvar för första gången.

Wish I could fly

En blek tappning.

Only when I dream

Oväntat hård version där Pers och Maries röster växlar snyggt med varandra.

She’s got nothing on

(but the radio)

Verserna är värsta sortens biffrock från 1987. Refrängen glittrar som Blondie.

Perfect day

Rörande vacker.

Things will never be the same

Borde ha samma status som ”Spending my time” eller ”Fading like a flower”.

It must have been love

”Lay a whisper on my pillow...”

Opportunity nox

Passerar förbi.

7Twenty7

Albumet ”Have a nice day” är över huvud taget inte Roxettes finaste stund. Men låten lyfter av det intensiva slutet.

Fading like a flower (every time you leave)

Det lugna favoriten håller ännu.

Silver blue

Tillägnas de mest hårdnackade Roxette-fansen.

How do you do!

Själva definitionen av en bra bagatell.

Dangerous

Refrängen borde ha toppat Billboard-listan.

Joyride

Hur en av gruppens fånigaste låtar kunde bli så omåttligt populär är lika obegripligt som Crazy Frog.

Extranummer

Watercolours in the rain

De två första extranumren...

Spending my time

... understryker vemodet som Roxettes musik alltid bottnar i.

The look

”Nananananananananana...”

Extranummer 2

Listen to your heart

Den perfekta powerballaden.

Church of your heart

Ett stillsamt och varmt farväl.