Nas blinkar generöst bakåt i hiphophistorien

Håkan Steen om veckans retro: Nas - Illmatic

MUSIK

När tjugoårige Nasir ”Nas” Jones släppte sitt debutalbum ”Illmatic” i april 1994 var det en av pophistoriens stora New York-skildrare som presenterade sig.

”Illmatic” knöt i rakt nedstigande led an till skivor som Gil Scott-Herons ”Pieces of a man” och Public Enemys ”Fear of a black planet”.

”New York skrev albumet”, som Nas själv uttrycker det i dag. Den uttalade ambitionen var att lyssnaren skulle se bilder och känna dofter från hans uppväxt stadsdelen Queensbridge. De osminkade beskrivningarna av våldet och drogerna är lika målande som något av Lou Reeds bästa New York- epos. En recensent kallade träffande Nas för ”poet reporter”.

Men det är inte minst de kärleksfulla musikaliska kopplingarna till historien som har gjort albumet till en klassiker. I samplingar och produktion blinkar Nas generöst bakåt i hiphophistorien men även till soul, blues och inte minst jazz. Solot i ”Life’s a bitch” spelas av hans far, jazzkornettisten Olu Dara.

”Illmatic XX” är en remastrad nyutgåva med en bonusskiva som rymmer remixar och demos.

På onsdag har även dokumentären ”Time is illmatic” världspremiär på Tribeca Film Festival i New York.

BÄSTA SPÅR: ”Halftime”.

FAKTA

Nas - Illmatic

Columbia/Sony