”Wrecking ball” nyansrikt – och atmosfäriskt sound

Steenkakan – Håkan Steen om veckans retro

Emmylou Harris.
Emmylou Harris.
MUSIK

Emmylou Harris

Wrecking ball – deluxe edition

Nonesuch/Warner

Håkan Steen.
Håkan Steen.

COUNTRY/ROCK Emmylou Harris hade hängt med rockers förr men 1995 sågs det ändå som ett tämligen radikalt steg att the queen of country skulle produceras av Daniel Lanois, vid den tiden mest känd för sina jobb med U2 och Bob Dylan.

Resultatet kom att omdefiniera Harris karriär på samma genomgripande sätt som när Rick Rubin tog sig an Johnny Cash.

”Wrecking ball” hittade ett mjukt, nyansrikt, atmosfäriskt sound som inte bara var klassiskt Lanois utan också den perfekta inramningen för en av countryhistoriens största röster.

I en trivselbohemisk studio i New Orleans lekte de fram djupt personliga versioner av låtar signerade bland andra Neil Young, Jimi Hendrix och Lucinda Williams. När Harris valde att tolka låten ”Orphan girl” kom det att kickstarta singer-songwritern Gillian Welchs karriär.

Albumet blev en succé, överöstes med priser och uppdaterade hela idén om hur country och folk kunde låta.

Nu kommer ”Wrecking ball” remastrad, med 13 tidigare outgivna outtakes.

Musiken är förstås fem plus men en så här betydelsefull skiva hade onekligen förtjänat lite fylligare dokumentation än en gammal hemvideo­dokumentär och ett tämligen ordinärt cd-häfte.

BÄSTA SPÅR: ”Orphan girl”.