Årets 25 bästa spel

Både som spel och symbol är Fumito Uedas drama unikt. Spelmässigt vänder det upp och ner på alla konventioner för vad ett modernt actionäventyr bör innehålla. Eftersom det egentligen inte innehåller någonting, undantaget 16 monumentala varelser och en kliniskt depressiv känsla av ensamhet. Det är nästan provocerande ointresserat av att locka spelaren in i äventyret. Och om man vecklar ut det större perspektivet är ”Shadow of the colossus” en stilla protest mot spelvärldens skenande industrialisering, hardvarukrig och strömlinjeformade miljonsäkrade uppföljare.

Och vi kommer alltid att älska en underdog.

Ett spel med humor, hjärta och en expeditionsglädje vi bara känt hos just – Rockstar. Allt det man lärt sig med ”Grand theft auto” – frirumlande miljöer, slipat manus, karaktärer med ena benet genom tv-rutan – används här för att ta examen från sjätte generationens tv-spel på ett sätt som ingen kommer toppa. Men det där är bara spelmekanik.

Det viktigaste är budskapet.

I kärnan är ”Canis canem edit” en svartögd satir om auktoritets- och maktmissbruk.

Och där omvärlden förskräckt tyckte sig se en ”Columbine-simulator” utan att någonsin ha närmat sig spelet, mötte vi Gud i 15-årige utanförskapsprotagonisten Jimmy Hopkins.

En Bruckheimersk blockbuster som satte nytt världsrekord i grafik och stakade ut en ny kurs för shooterdesign genom att sno ”Resi evil 4:s” över-axeln-perspektiv, smart kontrollsystem och den där oöverträffat coola skakiga kameran som tar rygg på en hukande, kutande Marcus Fenix.

Vi fick precis vad vi önskade. Inget mer. Inget mindre.

 

 

 

 

 

Nintendo i all ära – den här än så länge PS2-exklusiva dubbeln är en lika stor casualrevolution. En crossovertitel som förenar musiker, spelare och noviser.

 

 

 

Det totala singelrollspelet. 100 timmar kan försvinna hur lätt som helst – utan att man ens slagit in på spelets huvudspår.

 

 

 

Det här var inte bara året då Nintendo tvärvände spelideologiskt – de hann också med att krama sönder sina äldsta fans. ”New Super Mario bros” är en hyllning till klassikerna ”Super Mario 3” och ”Super Mario world”. Och nästan lika bra.

Det här är mer än ett spel – det är själva symbolen för Nintendos nya ”alla ska kunna spela”-dogm. Att döma av ickespelares reaktioner är de på väg att lyckas.

 

 

 

 

Uppföljaren utgår från förlagan men bygger ut i alla riktningar och erbjuder mer av allt. Årets bästa återfall.

 

 

Diskbänksrealism insvept i ett övernaturligt skynke. Zoë Castillo var dessutom en av årets mest karismatiska huvudrollskaraktärer.

 

 

Fotnot: Många av spelen på listorna finns till flera format. Vi har angett det format vi testat spelet till.

 

Bästa spelen – plats 11-25 Årslistan fortsätter.

Aftonbladets spelredaktion hyllar - och sågar Fler listor här.