Hippielivet var
inte så hairligt

Unga människor som inte vill dra ut i krig. Som är bekymrade över hur miljön förstörs och radioaktivt nedfall. Det hade kunnat kännas samtida.

Men ”Hair” är inte här.

Den är där. Och då. Stockholms stadsteater är kvar i New York 1967, även om Claire Wikholm bidrar med svenska minnen.

Ett svart facit

Musikalen skildrar unga drömmare som pratar om fri sex, astrologi och droger. Naiva hippies. Många gick under i missbruket. Det märks i uppsättningen, och det blir en krock mellan de rebelliska känslor som bär intrigen och det tragiska facit vi ser.

Plågsam sekvens

I första akten finns en uppkäftig anarki från ett gäng Pippi som inte vill bli stura.

Ibland helt nakna.

Efter paus är det mer elände. Inte minst i den plågsamt långa drogade mardrömssekvensen som liknar en dålig skräckfilm.

Fredrick Lycke och Albin Flinkas sjunger starkt i de största rollerna. Även Anna-Maria Hallgarn, gravida injicerande Jeanie, som har kvällens bästa stund i ”Frank Mills”, en kärlekssång till ”en hjärndöd speedfreak”.

Pampig final med ”Let the sunshine in” som de sjunger med tårfyllda ögon.

Drömmen är över.