Lyckas inte förmedla passionen

NÖJE

Han har blivit mer radikal med åren, (M)-riksdagsmannen som blev chef för Röda Korset och Naturskyddsföreningen.
Tyvärr lyckades Anders Wijkman inte förmedla sin stora passion för miljön och vår framtid.

Om väldigt viktiga frågor talade Anders Wijkman med stel magistral ton. Helt tydligt läste han innantill och glömde bort den så viktiga känslan och den kanske ännu viktigare Berättelsen.

Saknade linjer

Programmet saknade linje och anekdoter, det var tydligt att hans perspektiv är uppifrån, från maktens boningar, inte från den gräsrotsnivå där man ser och möter elände.
Utan tvekan är Anders Wijkman en djupt hedervärd och stor politisk tjänsteman med världssamvete, som en Carl Bildt eller en Jan Eliasson, som brinner för vår allas framtid. Om och om igen hamrade han in hur väsentligt det är att vi tar ansvar för vår natur nu, innan det är för sent. Lite som en svensk Al Gore. Ofta lät han mer som en sosse eller miljöpartist än som den kristdemokrat han senare var efter att ha lämnat Moderaterna för många år sedan.
Han jämförde naturen med en ekonomisk balansräkning och var djupt kritisk till tanken på ständig tillväxt inom bägge fälten.
 

Mer radikal med åren

Wijkman var en sympatisk värd för ”Sommar” men han fick inte ordning på rösten, tonläget, passionen. Hans ord sa att han brann, hans röst lät som en herre med makt i ett styrelserum. Det var synd för det han sa var klokt och flosklerna sanna, som ”naturen - vi lånar av framtiden” eller ”vi kan ju inte äta pengar”.
Han vände också på det gamla ordstävet om att ifall man är inte är radikal som ung så saknas hjärta, om man inte är konservativ som vuxen saknas hjärna. Själv har han blivit allt mer radikal med åren.
Respekt. All respekt. Och all respekt för att ”man ska ta allvarligt på det allvarliga”. Men utan humor och känsla är det svårt att nå fram.