En brutal verklighet

Läs Peter Ottsjös krönika

SPELA

Sanningen kommer som en axelryckning.

Det sker i en digital helikopter i en digital version av New York. Jag får en guidad tur över Manhattan i gangsterspelet ”Grand theft auto IV”. Spanish Harlem glider förbi under oss och piloten säger, lite i förbifarten: ”det här området hittar du inte i guideböckerna. Man får allt vara en extrem turist för att åka hit”.

Han vet vad han talar om.

Precis som i verkligheten är det ett hörn av nordöstra Manhattan som samhället vänt sin välstädade rygg åt; gott om bakgator, uteliggare, rivningsprojekt och hotfulla gränder. På riktigt ligger medelinkomsten i området strax över 90 000 kronor om året. Många lever i fattigdom, behöversociala bidrag och matkuponger för att överleva.

På samma sätt ser det ut i delar av New York-stadsdelarna Queens, Bronx och Brooklyn också.

Så för dess invånare är ”Grand theft auto IV” något mer betydelsefullt än årets största nöjeshändelse.

För dem fogas spelet och verkligheten samman.

Tvåbarnsmamman Tracy Gordon från Bronx bär en tröja som det står ”vila i frid Sean Bell” på.

Det är en stilla protest mot dödsskjutningen av afroamerikanen Sean Bell. För två år sedan, i Queens, sköts den obeväpnade 24-åringen med 50 skott. Häromveckan blev tre poliser frikända.

Spelsajten Kotaku pratar med Tracy om ”Grand theft auto IV” och våldsdebatten kring spelet. Men hon har inga problem med att låta sin äldste son på 15 år ta del av det stundtals brutala innehållet. Tracy tycker att nyhetsinslagen på tv är värre än scenerna i ”GTA”. Att spelet speglar vad som ändå händer i den verkliga världen.

– Jag menar, vad ser våra barn ute på gatorna egentligen, frågar hon retoriskt.

För svaret är givetvis självklart.

En sanning svår att rycka på axlarna åt.