Spelvärlden tar över filmduken

SPELA

Jordan Mechner hade stora drömmar.

Jake Gyllenhaals överarmar var lika väldiga som bergskedjor.

Och där någonstans inledde sagan och verkligheten en romans i drömfabriken.

Det är en bild man minns.

Spinkige, ”Brokeback mountain”-stilige Jake Gyllenhaal såg plötsligt ut som en övermuskulös direkt-till-dvd-skådis. Han hade den sortens kropp bara fria vikter, kreatin och proteindrinkar kan skulptera.

Bilden kom från inspelningen av filmen ”Prince of Persia”. Och den var inte bara hett stoff för kändiskultande tidningar som Klick! och Us Weekly.

Det var bilden av ett nytt Hollywood. Av en allt mer intensiv kärleksaffär mellan tv-spel och filmer.


Det kan vara svårt att föreställa sig.

Under mitten av 80-talet – före Nintendos genombrott – hade spelindustrin kollapsat. Folk hade tröttnat på floden av usla spel, ingen köpte dem. Spelutvecklaren Jordan Mechner var en av dem som tvivlade på framtiden. I ett dagboksinlägg från 5 juli 1985 skriver han: ”Spelbranschen torkar ut…det är inte säkert att det ens finns någon marknad för spel om några år”.

21-åringen drömde om att jobba med film. Samtidigt kunde han inte släppa idén på ett äventyrsspel inspirerat av ”Ali Baba” och ”Sinbad”. ”Scenerna spelades upp för mitt inre som vore det en Disney-film”, noterar han i dagboken kort därpå.

Allt talade emot projektet. ”Karateka”, Mechners debutspel, toppade listorna men sålde uselt. Förlaget erbjöd honom ett riskfyllt kontrakt.

Men till slut skapade han ”Prince of Persia”.

Idag är serien berömd och har sålt i över tio miljoner exemplar.

Och spelvärlden är större än någonsin.


Jake Gyllenhaal spelar huvudrollen i ”Prince of Persia: The Sands of time”. Oscar-belönade Ben Kingsley gör en biroll. För regin står Mike Newell (”Fyra bröllop och en begravning”, ”Donnie Brasco”). Producenten Jerry Bruckheimer öppnar plånboken. ”Prince of Persia” tänker ockupera världens alla biodukar nästa sommar.

Det påminner om en modern Disney-matiné. Med tanke på att det är Disney som ger ut filmen är det kanske inte så konstigt.

Och när eftertexterna tar vid ska en sanndröm rulla förbi:

”Manus – Jordan Mechner”.