Lång väg kvar för Killzone 3

Storspelet når inga himmelska höjder

SPELA

”Killzone 2” var i fyra års tid Gud, Jesus och Den Helige Ande.

Efter att vi sett den där legendariska, vansinnigt snygga trailern från E3 2005 så antog våra förväntningar närmast religiösa proportioner. ”Killzone 2” skulle inte bara bli ännu ett krigsspel i mängden, det skulle bli den mest actiondopade Hollywood-blockbustern spelvärlden någonsin sett. Det skulle bli ett spelbart ”Rädda menige Ryan”, ett kaotiskt virrvarr av kulor, smuts, kroppsdelar, död och förintelse, som skulle gå att navigera, så länge man bara lät sig sugas med.

Om E3-trailern var något att gå efter så skulle vi få spela en enda scriptad, sammanlänkande actionsekvens. En där precis allt hände.

Blandade känslor

Det blev ju inte riktigt så. Det har kommit en hel del spel sedan dess som implementerat scriptade sekvenser – ”Call of duty”-serien gör det kanske allra bäst – men jag minns, ironiskt nog, inte ”Killzone 2” för sina regisserade ögonblick.

Jag minns det däremot för alla dussinstrider jag tog del av. Jag minns helghast och jag minns hur roligt det var att ställas öga mot öga mot dem. Hur de sprang mellan skydd, gjorde vansinniga tjurrusningar när man minst anade det, deras smarta samarbete med varandra; det var som att de verkligen kämpade för något, som att deras beteendemönster inte var uppenbart reglerade av AI-rutiner.

Lovar bot och bättring

Det var den lilla detaljen som gjorde ”Killzone 2” till en bra shooter. Men det tände aldrig till på riktigt. Spelet var lite för linjärt, miljöerna alldeles för klichémässiga, karaktärerna för osympatiska, på gränsen till motbjudande.

Inte särskilt förvånande då att Guerrilla lovat bot och bättring i och med ”Killzone 3”. Slagfälten ska bli större, det ska finnas multipla vägar fram till målet, det parodiska användandet av svordomar ska tonas ner och vare sig man gillar att ta taktiska beslut (som att ta skydd, flanka, etcetera) eller bara ösa på så ska ”Killzone 3” främja bägge dessa spelstilar.

Den dryga timme jag har tagit del av ger tyvärr inget entydigt svar på om Guerrilla kommer att hålla sina löften. Under min provspelning pressas jag ständigt framåt längs en snitslad bana, mellan skyttegravar, bunkrar och stridsvagnsbreddade vägar. Meningslösa mellansekvenser där hårdhudade alfahanar pratar med varandra på militäriska och spottar ur sig floskler avbryter min framfart var tionde minut. Jag känner mig inte uttråkad, men märkbart oengagerad.

Långt kvar

Tills jag får syn på den vidunderliga Transformers-best som hela slagfältet är centrerat kring. Jetpack-försedda helghastsoldater gör entré från den röktäckta himlen, enorma laserkanoner börjar ljuda, huset jag gömmer mig i smulas sönder och samman av artillerield.

Högteknologiska metallkadaver täcker min reträttväg, det finns bara en väg ut ur det här: en inspirerad David och Goliat-strid till döds.

Pulsen går onekligen upp under den här högdramatiska sekvensen. Liksom mina förväntningar på ”Killzone 3”.

Men det är långt kvar till de himmelska höjder den här spelserien en gång närmade sig.

Jonas Högberg