Spela Atari – med hjärnan

Det här är forntidens
svar på Kinect och Wii

SPELA

Varje vecka levererar SPELA! en topplista över roliga, intressanta, skrämmande, pinsamma och bisarra kuriositeter och händelser i spelvärlden. Den här gången listar vi de fem fånigaste kontrollmetoderna.

5. Konami Laser Scope

I början på 1990-talet var det hett, hett, hett med pistoler, bazookas och andra vapen av plast som kunde riktas mot TV:n och tack vare ett lasersikte faktiskt interagera med spelen.

Konami tog den här idéen inte bara ett, utan två steg längre, med sitt Laser Scope. 1. ”Pistolen” var en hjälm som man placerade på huvudet. 2. Man sköt med den genom att skrika ”fire” i en mikrofon.

Det här genererade i sin tur i två mycket allvarliga problem. 1. Man såg ut som en tönt. 2. Man sa ordet ”fire”. Väldigt mycket.

4. Power Glove

Har du spelat Wii eller Playstation Move? Då har du använt Power Glove. Osannolikt nog var rörelsebaserat spelande i ropet redan på åttiotalet.

Skillnaden är förstås att Power Glove var en löjeväckande usel pryl. Det var, precis som namnet antyder, en handske som kände av dina rörelser. Typ. Alla Nes-spel kunde i praktiken spelas med den (så länge man skrev in en superlång kod, specifik för spelet ifråga) men att ge sig på ”Zelda”, ”Super Mario bros” eller vilket annat spel som helst utrustad med Power Glove var förenat med ständig ångest, stor förvirring och frustration.

Och livsfara. I alla fall när Freddy Kreuger tog på sig handsken.

3. Sega Activator

Om Power Glove var en tidig Wiimote så var Sega Activator 90-talets Kinect. Själva tillbehöret utgjordes av en åttahörnig cirkel, där varje hörn hade en infraröd sensor. Den vanliga Mega Drive-kontrollens knappar mappades sedan till varsitt hörn och när man ställde sig i ringen kunde man röra på sina armar och ben för att bryta sensorns ljus och trigga den specifika knappens funktion.

Man kunde alltså spela sina Mega Drive-spel genom att kickboxas. Något som kanske låter coolt i teorin men som i praktiken är ungefär lika happening som farmors fingerborgssamling.

Sega Activator var en kuriositet, som bäst. Och kanske var det tack vare det här misslyckandet som legendariske filmrecensenten Roger Ebert bestämde sig för att spel omöjligen kan vara konst?

2. U-force

Listan med vansinnigt komplicerade kontrollmetoder är, tack och lov, inte särskilt lång. Ett är dock säkert – den skulle toppas av U-force. Precis som med Sega Activator så använde den sig av infraröda sensorer. Skillnaden är att U-force var utformad som en liten, halvt öppnad portfölj.

Hur man använder den? Det vete tusan. Uppenbarligen visste Brøderbund, företaget som utvecklade mackapären, det knappt själva. Därför inkluderade de även en liten flygspak som man kunde sätta fast inuti U-force för lite mer handgripligt spelande.

Wow. Snacka om att inte ha något som helst förtroende för sin egen produkt.

1. Atari Mindlink

Vi har använt våra händer och fötter för att spela tv-spel. För att inte tala om vår egen röst. Det finns till och med kontrollmetoder som använder pulsen! Men Atari hade redan 1983 den ultimata lösningen: varför inte låta spelarna tänka sig upp på highscorelistan?

Atari Mindlink var framtiden. Eller, det var i alla fall så Atari målade upp det lilla svettbandet som man skulle fästa runt pannan. I själva verket läste det inte alls dina tankar, utan kände av när du rynkade på ögonbrynen.

När Atari visade upp sin Mindlink på en teknikmässa i USA förvandlades deras framtidsutopi snabbt till en mardröm. Många som provade den fick snabbt huvudvärk när tempot på det ”Breakout”-liknande spel som svettbandet kunde kontrollera eskalerade. Än värre blev det när en av Ataris chefer till slut bestämde sig för att demonstrera skiten själv och Mindlink lossnade, föll i backen – och gick sönder. Folk hånskrattade. Då som nu.

Jonas Högberg