De 5 mest överskattade spelen genom tiderna

SPELA

Varje vecka levererar SPELA! en topplista över roliga, intressanta, skrämmande, pinsamma och bisarra kuriositeter i spelvärlden.

Den här gången listar Jonas Högberg de fem mest överskattade spelen genom tiderna.

5. Grand theft auto IV

Det råder inga tvivel om att ”Grand theft auto IV” är ett väldigt bra spel. Men fantastiskt? Absolut inte.

Problemet är inte handlingen eller dialogen – som står över all kritik – problemet är att det inte är ett särskilt roligt spel att spela. Visst får vi träffa några av de skummaste, fräckaste och mest välskrivna karaktärerna i tv-spelshistorien, med självutplånande fitness-kungen Brucie i första ledet, men vad är det vi gör egentligen? Vi åker bil, fram och tillbaka över broarna. Ibland tar vi båten, ibland en helikopter. Och så skjuter vi på folk. Njuter av omgivningarna.

Jämför det med ”Grand theft auto: San Andreas” där man kan hoppa fallskärm från ett flygplan på hög höjd, bryta sig in i Area 69, ta kort på polisbrutalitet, gå på upptäcksfärd i vildmarken, göra vansinniga kaninhopp med motorcykeln och balla ur i största allmänhet på ett mycket mer tillfredsställande sätt.

Det var helt enkelt bättre förr.

4. Call of duty: Modern warfare 1 och 2

”Call of duty: Modern warfare” chockade oss alla (på ett positivt sätt) när det lät oss uppleva en kärnvapenexplosion och de sista smärtsamma sekunderna i löjtnant Vasquez liv. ”Modern warfare 2” chockade oss alla (på ett negativt sätt) när det tvingade oss att medverka i en brutal räd mot en rysk flygplats. Och det är klart att vi minns de där ögonblicken, de är spektakulära och står ut något enormt från allt det andra vi gör i de här spelen.

För om sanningen ska fram, minns du vad de egentligen handlar om? Hängde du med i svängarna när Infinity Ward försökte berätta sin historia? I så fall är du en bättre människa än vad jag är. Jag minns ingenting av ”Modern warfare”-spelen. De passerade som ett sudd framför mina ögon. De är reducerade till de där ögonblicken. Ett ganska fint. Ett ganska korkat.

3. Metal gear solid 4: Guns of the patriots

Snacka om att Hideo Kojima inte vet hur han ska sätta punkt. ”Metal gear solid 4” skulle vara den stora finalen, vår chans att säga farväl till Solid Snake.

I själva verket blev det ett större misslyckande än ”Metal gear solid 2”, den här gången för att Kojima inte kunde begränsa sig. Allt – och alla – skulle med. Så han bakade in så gott som varenda karaktär som någonsin slängt käft med Snake, tog oss till världens alla hörn och lät nostalgiska vinkningar hålla upp merparten av spelet.

Resultatet är en soppa som inte drar sig för att blanda Michael Bay-drama med "Jackass"-humor och som verkligen bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. Tills man vill skrika.

2. Final fantasy VII

En sak ger jag ”Final fantasy VII”. Cloud är en väldigt intressant karaktär. Att hans undermedvetna skapat (stulit) en ny personlighet som ett sätt att skydda honom från sina minnen och sitt eget, mer bräckliga jag, är givetvis oerhört fascinerande.

Tyvärr så finns det inget annat med spelet som är det. ”Final fantasy VII” är, som så många andra japanska rollspel, platt, tråkigt och fånigt. Intrigen plågas av efterkonstruktioner, stridssystemet är skadeskjutet, miljöerna (med undantag för Midgar) saknar fantasi. Det är visserligen ett tretton år gammalt spel men, nej, det här var inte ett bra spel 1997 heller.

1. The sims

Jag antar att det handlar om sadism. Det och möjligheten att få leka Gud. Men jag pallar inte att vägra mitt virtuella jag sitt nattliga toalettbesök. Eller att göda honom med stekar och godis. Och då återstår bara – mitt eget liv. Sittandes framför datorn tvingar jag mig själv att gå till jobbet på morgonen, köpa en ny möbel på eftermiddagen, lägga mig framför tv:n på kvällen, sova. Och börja om igen dagen därpå.

Det finns en anledning till varför jag spelar tv-spel. Den är inte närvarande i ”The sims”.

Jonas Högberg